Direktförbindelse till myterna

I Klara Kristalovas utställning på Galleri Magnus Karlsson konkretiserar ett existentiellt hot i de groteska gestalterna.

Klara Kristalova, Slottet, installationsvy från Galleri Magnus Carlsson.

På en mörkt gröngrå vägg i Klara Kristalovas utställning Slottet på Galleri Magnus Karlsson hänger en mängd teckningar, väggskulpturer, halssmycken och små bildvävar. Väggen och de tvådimensionella verken bildar en fasad till det som finns i nästa rum: en hög pyramidformad byggnation där små människo- och djurliknande skulpturer står i olika vindlande hyllor. Högst upp finns ett flickhuvud med tomma ögonhålor, hela installationen går att se som hennes medvetandes arkitektur.

Klara Kristalova, Den minsta liljan, 2017.

Kristalovas skulpturer i stengods är täckta av ett tjockt lager glasyr som får dem att glänsa. Ansiktsdragen hos de små figurerna har något rinnande över sig, som om de har dränkts och dragits upp igen. Många av figurerna är en föreningar av människa med djur eller växter. Flickan med hästhuvud, ett återkommande motiv i Kristalovas bildvärld, finns med både som skulptur och i flera teckningar. Hon är obekväm och på samma gång övertygad, verkar vänta på något. Bland skulpturerna finns också en flicka med huvudet format som en narciss och en hungrig öppen mun (Narciss med andra ambitioner, 2016), och en hund med mänskliga drag (Vi är ett, 2016) som verkar instängd i sin egen form.

Bland dessa små monster finns också den vita släta porslinsfiguren Vit man. Hans ansikte är byggt av enklaste möjliga tecken för öga, näsa och mun. Trots sitt leende framstår han som själlös, ett tomrum. Titeln associerar till en kulturell stereotyp, men han skulle också kunna vara hämtad från barn- och ungdomsförfattaren Kitty Crowthers skrämmande böcker. Kristalovas figurer visar en rå värld med direktförbindelse till myternas berättelser om liv, död och metamorfoser.

Klara Kristalova, Vid havet, 2016.

Många av verken för tankarna till fetischer och föremål som inkorporerar hela väsen. De små bildvävarna i det första rummet, utförda av Ellen Landberg, har en stark karaktär av emblem, viktiga nog att fixera i vävens beständiga form. Teckningarna och målningarna har ibland en koncentration till färre element, och är försiktigare och mindre mångfacetterade än skulpturerna.  

En vanlig reaktion på Kristalovas bildvärld är att framhålla kombinationen av det söta och det motbjudande. Men verken alldeles för täta av betydelser och dimensioner för att falla in i en enkel växelverkan. Det handlar inte om barn eller barnkultur så mycket som om att vara obekväm i civilisationen. Detta existentiella tillstånd konkretiseras effektfullt i de ofta groteska gestalterna.

Naiviteten är med andra ord skenbar. Kristalovas figurer håller allt inom sin form: djur, monster, personligheter, tillstånd och psykoser. En liggande skulptur av en kanin (2016) med titeln Liten död fångar dödens tomhet i sin lilla kropp. Utställningen visar konsekvent en egen symbolvärld men är samtidigt en främmande och hotfull återspegling av världen utanför.

Klara Kristalova, Slottet, installationsvy från Galleri Magnus Carlsson.

Not: I den ursprungliga versionen av artikeln fick Ellen Landberg, som har vävt Klara Kristalovas bilder, av misstag heta Ellen Landström. Detta korrigerades den 19 januari kl. 15.15.

Comments