En sko är en sko är en sko

«I och med att jag sade till den där killen igår på föreläsningen att han exempelvis kunde ta dig och ’signera dig’ så tände jag på att göra det. Att verkligen göra det alltså. Det är något som är absolut angeläget för mig nu. Jag är heltänd på det och känner att det vore helt riktigt för mig att jag ställde ut dig på tex. Buréns […] Jag ska ringa till Buréns på måndag och höra när det är ledigt», skriver den dåvarande studenten vid Kungliga konsthögskolan, Beth Laurin, i ett brev till professorn Ulf Linde.

Brevet kan läsas i katalogen Beth Laurin. Ett urval av verk 1953–2008 som publicerades i samband med Laurins omfattande separatutställning på Konstakademin i Stockholm 2009, och vittnar om ett ovanligt öppet, experimentellt och infallsrikt konstnärskap. I katalogen till sin nya utställning på Index beskriver Laurin sin arbetstakt på konsthögskolan som «vansinnig». Hon hade vid tiden återkommit till konsten efter att på 1950-talet ha studerat vid Konstfack, och därefter arbetat som formgivare samt varit hemma med sina två barn. Under de efterföljande decennierna ställde hon ut på ansedda gallerier, och blev inköpt till viktiga samlingar. Ändå har hon aldrig riktigt passat med någon färdig kategori i konstlivet, utan har hela tiden förblivit kompromisslös och genreöverskridande i sitt arbete.

Att Index tar fasta på Laurins «metod» känns ur detta perspektiv motiverat, och utställningens förtjänst är att den på en relativt liten yta kopplar samman en mängd verk i de mest skilda tekniker och utföranden. Här finns fotografier, teckningar, skulpturer i metall och polyester bredvid vitriner med insamlade föremål, ritningar, dokument, anteckningar, collage osv. Det mesta som visas är gammalt, ändå blir det omedelbart tydligt att det inte är en retrospektiv. Vad är det då? Ett «provisorium», som titeln anger. En tillfällig lösning, men på vad?

Det som utmärker ett provisorium är dess icke-permanens. I den meningen påminner provisoriet om gesten att signera och ställa ut en konstprofessor. Både gesten och provisoriet kan beskrivas som oväntade ingrepp i en specifik situation. Men som Lars Bang Larsen har framhållit så kan en gest bara utföras en gång, vilket skulle skilja den från ett provisorium som utmärks av att det alltid kan göras om. Vi skulle på så vis kunna se provisoriet som det taktiska svaret på gestens tendens att neutraliseras och ätas upp av institutionen. Det stämmer med hur Laurin har arbetat genom åren. Till skillnad från alla dessa gestikulerande konstnärer som omvandlar konsten till en institutionell teater, med Art & Languages formulering, så har Laurin alltid kämpat för att bevara sin integritet och självständighet. Det är nog till stor del därför hon fortfarande upplevs som relevant idag, vid snart 90 års ålder. 

I utställningen kommer detta fram genom att Laurin hela tiden ställer en sak bredvid en annan, som i de glasmontrar som står i ena hörnet. Man vet inte exakt varför hon har valt de olika föremålen, men man ser att det händer något när de placeras bredvid varandra. Formen av en sko är återkommande, exempelvis genom en prydnadssko av porslin i en av montrarna och två par dockskor som har placerats bredvid varandra i en annan. En lite slapp sko-liknande skulptur som står lutad mot en av väggarna är i själva verket en uppförstorad variant av en liknande form i en av montrarna. Vid sidan av hur skor inrättar skillnader och kontrollerar kroppar, så betonas här att vi rör oss på en låg nivå. Genom att ta fasta på rörelsen från marken och upp till konstens högre nivå betonar Laurin hur upprepningen kan bryta med de hierarkier som bestämmer var föremål och människor placeras i tillvaron. En pinne kan bli en skulptur, en konstprofessor kan bli en utställning. Ytterst är skon förstås tecknet för den rörlighet som utmärker Laurins metod, och som i allra högsta grad är politisk. Vi förstår att promenaden mycket väl kan resultera i «det ordnade livets sammanbrott», för att citera ett av Laurins collage som visas i montrarna.

Inte desto mindre upplever jag att just den politiska konfliktdimensionen tonas ner i utställningen. När Galleri Riis i Stockholm här om året ställde ut Laurin parallellt med Lina Selander, så tog de fasta på hur Laurin arbetar med montage för att på så vis få fram våldet, avståndet och disjunktionen i hennes bilder. På Index betonas istället kontinuiteten mellan olika material och former, vilket leder till en presentation där verken hela tiden flödar över i varandra. Ta exempelvis de teckningar där Laurin har doppat sina fingrar i färg och strukit dem över ett papper. Dessa papper ställs mot större teckningar där hon ytterst noggrant har förstorat upp och ritat av fläckarna i blyerts. Från gest till provisorium. Det blir illustrativt, och ger en flytande känsla till utställningen.

Om vi förstår Laurins arbete som uttryck för en kamp så ger Index en god inblick i hennes taktiska förmåga. Däremot är det svårare att förstå vad själva striden handlar om. Vad som blev tydligt på Riis var just att Laurins konst inte bara är taktisk, utan att den har ett konkret politisk innehåll som till stor del handlar om att ha en kropp, och inte minst om erfarenheten av att vara kvinna och konstnär. På Index är det något som möjligen viskas fram, genom en skiss till ett av Laurins mest subversiva verk: Vad hände med terrasen? (1978) då hon lät gjutna och målade former påminnande om det kvinnliga könet bryta fram ur betonggolvet och väggarna på Kulturhusets terrass mitt i Stockholm. Att Laurin är en föregångare till det som ibland har kallats «fittkonst» märks inte på Index, direkt.

Därmed inser man en svaghet hos provisoriet, eftersom det öppnar för en formalistisk läsning av konsten. Ett provisorium kan aldrig vara något annat än svaret på sin egen fråga, en tillfällig lösning på sitt eget problem. Kanske är provisoriet alltför beroende av gesten – alltför mån om att upprätta en suverän position på bekostnad av det sociala innehållet i konsten? En viktig sak med Laurins utställning är ändå hur den gör motstånd mot den samtida forskningskonsten och dess återupprättande av de hierarkier som tidigare generationer gjorde så mycket för att bryta ner. Non serviam – tjäna inte!

I utställningskatalogen konstaterar Axel Wieder (chef på Index) att Laurins verk fortfarande känns påfallande samtida, medan konstnären själv berättar att hon ofta fått höra att hon varit «före sin tid». Det ligger förstås en hel del i det, och idén om provisoriet fångar också något av denna paradoxala temporalitet där olika tider överlappar och går in i varandra. Men den möjlighet som de inte går in på är också den mest uppenbara: att Laurins aktualitet kan bero på att samtiden har blivit gammal. Hon var ju själv där redan på 1960-talet! Att bara peka på att samtiden är samtida räcker inte. Utställningen hade behövt något som kunde göra den ung igen, något som var nytt och inte bara gammalt. Och det finns inte riktigt. En psykoanalytiker kunde ha sagt att utställningen saknar fallos. Eller möjligen fitta, då.