Blipp.
Blipp.
Ryoji Ikedas namnlösa utställning på Amos Rex är catchy. Så fort de automatiska skjutdörrarna mellan foajé och museisal glider upp framträder toner i lager på lager: droppvis förekommande kristallklara radarblipp inlindade i dovt brus, detaljerat knatter, sjok av djupt dån. Inledningsvis utgörs helheten av den immersiva upplevelse som uppstår då intensiva och enträgna ljudvågor omsluter en.
I det sammanfattas Ikedas personhistoria: ljudet kommer först. 1996 debuterade han under eget namn med albumet +/-, och var i flera år främst verksam som experimentell elektronisk musiker. När han för ungefär 20 år sedan började införliva sina kompositioner i massiva installationer gjorde han det utan att darra på manschetten, som om det var världens lättaste och mest naturliga grej. Det är nästan onaturligt hur enhetligt Ikedas konstnärskap är, som om han redan antagit sin slutliga form då han inledde sin solokarriär som dj i Tokyo.
Därmed alltså mörker, brus och blipp som första intryck på Amos Rex. Det är lika effektivt som det är enkelt. För att inte störa upplevelsen har man valt att inte inkludera några texter i själva utrymmet. Därmed är mörkläggningen synnerligen effektiv, och kontrasten mellan den kritvita entrén och museisalarnas svärta får maximal effekt. Den initiala upplevelsen är den tillfälliga blindhet som inträffar före synsinnet hinner anpassa sig, men bakom den vägg man måste runda för att på riktigt stiga in i utställningen väntar ett veritabelt visuellt anfall.
Installationen mass (2023) föregås av en varning för blinkande ljus, men dess intensitet kommer ändå som en chock för näthinnorna. Den jättestora video som projiceras på golvet utgörs av idel stroboskopiskt flimmer. Vita och svarta ringar blomstrar i frenetisk takt över en fyrkantig filmduk – det är som ett fönster till en annan sfär, en färd in i ett svart hål, en utsikt över ett svampmoln.
Mass är ett av två nya platsspecifika verk som Ikeda skapat för Amos Rex. Det mer anspråkslösa spin (2023) är en kinetisk laserskulptur som visas rakt ovanför mass, i ett av takets asymmetriska fönstervalv. I spinsoändliga loop ritas exakta cirklar som stundvis överlappar varann så att det uppstår en illusion av tredimensionalitet. Det tillhörande ljudspåret bestående av spröda «blipp» är fjäderlätt men stadigt som ett urverk, det klingar över det brus som exploderar ur mass som något slags gudomlig puls.
Museets säregna underjordiska arkitektur med svart välvt innertak och mörkt golv har tidigare varit fond för bland annat tusentals år gamla artefakter från Egypten, modernistiska målningar, fotorealistiska skulpturer och modern klassisk musik. Dessa har generellt varit smart planerade, men den samklang som uppnås mellan Ikedas konst och rummen överträffar alla tidigare utställningar. De massiva installationerna data-verse 1respektive 2 (båda 2019) samt data.gram [n°5] (2023) ger på Amos Rex intrycket av att arkitekturen skapats enkom för att rymma dem. Mörkläggningen gör att utställningssalarna känns större än vad de i själva verket är, och att allt förutom konstverken suddas ut ur verkligheten. Det matchar Ikedas försök att skapa konst utan specifika kulturella utgångspunkter och referenser. Som musiker har han byggt hela sitt koncept på att strävan efter att komponera på ett sätt som är universellt på samma sätt som matematiken: obefläckat av anknytningar och absolut objektivt.
Att skapa med matematikens skönhet och renhet som förebild leder ofrånkomligen till abstraktion. Fördelen med konceptet är att det kan avkodas med hjälp av logik. Därmed är till exempel Ikedas omelodiska kompositioner inte alls är svåra att njuta av. Sättet på vilket Ikeda använder sig av sinusvågor och hur han utforskar den mänskliga hörselns yttersta periferier med hjälp av höga och låga frekvenser är engagerande i sig. Men intellektuella förklaringar är inte magiska: det är ingen slump att Ikedas minimalistiska teknostycke data.matrix har hundra gånger fler lyssningar på Spotify än dissonansgnisslet data.googolplex trots att båda är från samma album, dataplex (2005). Likväl kan de två styckenas framgång inte bedömas enligt estetiska kriterier eftersom dataplex så stenhårt bygger på omvandling av data till audio – ett koncept som Ikeda sedan dess fortsatt använda sig av och som utmynnat i ett stort antal installationer.
På Amos Rex är det denna sida av Ikeda som lyfts fram. Mass och spin är ett mesmeriserande syskonpar som introducerar Ikeda innan det är dags för det koncept kan härledas till dataplex. Videoinstallationen data-verseär en trilogi som ursprungligen visades på den 58:e Venedigbiennalen (2019), och som nu bantats ner för maximal kompatibilitet med sin nya omgivning. Två skärmar har placerats mitt i salen med baksidan mot varandra, vilket understryker att Data-verse 1 och 2 i princip är var sin sida av samma mynt. Spöket av utelämnade data-verse 3 kan anas i den avsides placerade data.gram [n°5], en installation i vilken korta loopar spritts ut över nio mindre skärmar. Som light-version av en massiv, drygt halvtimmeslång trilogi är data.gram [n°5] lyckad, men data-verse 1 och 2 stjäl showen.
De två skärmarnas filmer är exakt lika långa – 11 min och 40 sekunder – och utgörs av en hisnande mängd information som flimrar förbi i rasande fart. Ikeda har samlat på sig osannolika mängder vetenskaplig data vilken gestaltas i animationer: partikelkollisioner, molekylstrukturer, topografier, koordinater i galaxen… Allt är givetvis sekvenserat så att det får en emotionell laddning. Det går inifrån och utåt, från mikro till makro. Längs med vägen ses en mänsklig hjärna, kartor över städer och rörelser över jordglobens yta. Klimax kommer i form av exploderande stjärnor som plötsligt låter kaskader av färg skölja över betraktaren samtidigt som ljudspåret går bananas.
Ikeda må vara känd för minimalism och abstraktion, men när det kommer till kritan är detta patetik av ett slag som bara människan är kapabel till. Det är inget mindre än förlösande att underkasta sig det slags emotionella manipulation som lurar under data-verses intellektuella yta och att låta sig förundras över livet, universum och allting. Under analysen av en DNA-sekvens listas alla de sjukdomar som det finns anlag för i just denna genetiska kod, namnen på olika cancervarianter och ärftliga syndrom smattrar fram över skärmen som ur en osinlig källa, men några minuter senare spelar det ingen roll mera eftersom universum en dag ska upphöra. «None of this shit matters and that’s OK!» har någon extatiskt kommenterat under en videodokumentation av data-verse på Youtube. Det är faktiskt nästan som att nå nirvana.
