2 december

Vilka av årets utställningar spelade på Christine Antayas känslosträngar?

Ragnar Kjartansson, Scandinavian Pain, installationsvy, 2006–2012. Foto: Paul Buchard.

Ragnar Kjartansson, Epic Waste of Love and Understanding, Louisiana Museum of Modern Art, Humlebæk

Om det inte hade varit så dyrt för en svensk att besöka Danmark, hade jag åkt till Ragnar Kjartanssons utställning varje helg. Den mjukade upp mig. Kanske kalibrerade den om min konstsyn till att mest vilja känna känslor, eftersom de två andra utställningarna jag minns bäst från i år hade en liknande effekt. Verken drev med klichéer – om maskulinitet, Danmark, konstnärsgeniet, det vackra museet vid vattnet – och användningen av musik och repetition var genial. En slags social energi utkristalliserade sig också genom rummen, kanske handlade det om hur humor – att skratta åt samma sak – kan vara en plats att vila i. 

 Sara-Vide Ericsson, Anonymous, 120 x 180 cm, olja på duk, 2019.

Sara-Vide Ericsson & Tilda Lovell, Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem, Bonniers konsthall, Stockholm

Kunstkritikks recensent gillade verkligen inte curateringen, med sand på golvet och punktbelysta verk i mörker. Jag övertygades av texten, men när jag sedan själv såg utställningen tänkte jag, varför inte? Spela på mina känslosträngar. Det finns inget som säger att det avskalade och ensamma måste vara ett verks naturliga tillstånd. Presentationen på Bonniers konsthall var nästan skamlöst melodramatiskt och inneslutande. Jag köpte allt: särskilt Sara-Vide Erikssons underbart mystiska målning av en romersk souvenir, och Tilda Lovells skulpturdjur som tycktes märka när jag kom för nära. 

Anders Sunna, Illegal Spirits of Sápmi, installationsvy, Moderna Museet, Malmö. Foto: Helene Toresdotter.

Anders Sunna, Illegal Spirits of Sápmi, Moderna museet, Malmö

På frågan om varför han blev konstnär har Anders Sunna svarat att hans föräldrar tidigt uppmanade honom att hitta en gråzon att verka i, där staten inte skulle kunna komma åt honom. En träffande beskrivning av konst, mer sann än «frizon». Sunnas installation handlar om en decennielång rättstvist mellan hans släkt av renskötande samer och den svenska staten. Utställningen i Malmö består av detta enda verk, dramatiskt ljussatt i museets största sal. Att den öppnade några dagar efter att en ledare i Dagens Nyheter hade beskrivit renägande samer som extremt priviligierade frilade vreden i det övertydliga måleriet. Det hela kändes lite som en vinst.

Christine Antaya är konstkritiker och medarbetare i Kunstkritikk och Sydsvenskan. 

Se de andra bidragen i Kunstkritikks julkalender här.