Allting började, enligt konstnären Maja Malou Lyse, med att hon en dag blev uppringd av vd:n för en dansk spermabank. Han ville donera tjugo liter sats till henne, som material till ett konstverk. Samtalet ledde till ett studiebesök på det danska företaget Cryo – världens största spermie- och äggbank – där Lyse fascinerades av de tunna väggarna mellan snuskiga runkbås och sterila laboratorium. Detta, plus den fantasieggande faktoiden att spermier blir mer fertila om den som utsöndrar dem samtidigt ser på vr-porr, blev utgångspunkten för danska paviljongen Things to Come, curerad av Chus Martínez, på årets Venedigbiennal.
Lyse slog igenom med det folkbildande TV-programmet Sex med Maja 2019, men är relativt oprövad i internationella sammanhang. På årets biennal är hon den yngsta konstnären någonsin att representera Danmark, och en av flera som riktar blicken mot reproduktionens politiska dimensioner. I Ei Arakawa-Nashs japanska paviljong får publiken mata, natta och byta på galet glada bebisdockor iklädda solglasögon. Det hela ska vara ett sätt att få fart på babyproduktionen, och platsen gör inte ämnet mindre laddat: vi befinner oss trots allt i Italien, där födelsetalen fortsätter att slå nya bottenrekord. I ett tillväxtorienterat system är detta inte bara en existentiell fråga, utan handlar om vem som ska hålla hela maskineriet igång i framtiden – jobba, konsumera och betala skatt.
I den danska paviljongen har byggnaden fått en futuristisk revamp, med ett kliniskt ljusblått golv som löper sömlöst genom utställningens tre salar. Två sittbänkar med rundade hörn, detaljer i borstat stål med rörliknande ryggstöd förstärker känslan av väntrum. På så vis knyter miljön an till paviljongens funktionalistiska arv, där omsorg om kroppen och institutionens sätt att organisera den ligger otrevligt nära varandra. I salen till vänster har en tajt radda klargula förvaringsboxar för biologiskt material fällts in i väggen och punktbelysts på ett sätt som får dem att kännas som dyra handväskor i ett lyxigt boutique-labb.
Lyse har en fenomenal känsla för att skapa fotogeniska installationer. Om jag önsketänker bort de tusentals leriga skomärkena på golvet och den överväldigande mängden förvirrade biennalbesökare framträder ett rum som är oerhört visuellt exakt. De estetiska parallellerna till 2010-talet, och inte minst till DIS, syns i hur corporate-estetik och kropp glider ihop till en enda välpaketerad glansig yta som påminner oss om techbolagens löften om friktionslöshet. I salen till höger blir DIS-kopplingen ytterligare konkretiserad, eftersom kollektivet varit med och skapat den krispiga trekanaliga videoinstallationen som visas där.
Rummets hörn har rundats av och täcks från golv till tak av en video där ett gäng hårt sminkade porrskådisar rör sig runt i olika skarpt ljussatta sterila rumsligheter: en vit kub, ett laboratorium, en CGI-genererad skog, ett scenografiskt sovrum. Som besökare sväljs jag av jättepattar som fyller hela bildplanet för att sedan kastas vidare till en scen där tutt-lisorna leker forskare och med långa lösnaglar pekar på olika skärmar med simmande spermier. Sedan hamnar jag inuti ett kylskåp där jag tittar upp på en tjej som berättar att hennes fillers är gjorda av fett från döda människor.
I en annan scen spelar en renrakad man piano med sina pectoraler. I en tredje sitter konstnären själv högt uppe på en stege, med ett blont lösbockskägg på hakan, och rycker i två fiskelinor som fästs i en rödhårig bruds bh för ännu mer guppande tutt-effekt. Precis som i den japanska paviljongen känns det hela som en slags fertilitetens reklamfilm.
När jag till slut hamnar i en säng med ytterligare en sexig brud framför ögonen, sedd ur en gitarrplinkande killes synvinkel, samtidigt som jag i scenen innan fått se den otympliga kamerahjälmen som gjort pov-bilden möjlig, börjar både filmen och utställningens narrativ tyngas av sina många anekdoter och frågor: bildteknik, pornografi, reproduktion, manlighetskris, den manipulerade kroppen och så vidare.
Det är teman som i sig är intressanta – för att inte säga högaktuella – men här blir de så många att filmen tappar riktning och saknar fördjupning i den verkligt intressanta frågan: vad händer med samtidens spermier? Just därför är installationen i det andra rummet starkare. Vissa av de gula lådorna har fått små skärmar som visar klipp från något slags mästerskap i spermarracing, vilket kopplar ihop fertilitetskris med maskulinitetskollaps.
I utställningens premiss – att fertiliteten ökar när man tittar på porr – finns en tilltro till bilden som rör mig – att konsten på ett fysiskt sätt kan förändra oss. Men trots alla gapande munnar och öppnade skrev upplever jag Lyses videoinstallation som märkligt könlös. Att det inte direkt pirrar i mig när dessa kroppar, muterade efter samtidens ideal, åmar sig framför kameran är kanske en personlig preferens – och möjligtvis en poäng i sig. Men när videon rör sig mellan teori, buskishumor och ett effektsökande sexigt tilltal, hinner upplevelsen aldrig riktigt landa.
Möjligheten att ställa konstpubliken inför en sorts grupprunk känns lite som ett missat tillfälle: en förlorad chans att manifestera hur bilden faktiskt kan hamna i kroppen. Kanske krävs det att man tar en fråga hela vägen, som i Florentina Holzingers omsusade österrikiska paviljong, där kroppen inte bara är ett tema utan ett material som läcker tills man som besökare badar i kroppsvätskor. Lyse levererar mycket av det bang som biennalformatet kräver, problemet är att för många frågor får konkurrera om samma yta.
Det verkar överlag svårt att komma undan den nationella paviljongsramen. Den nordiska paviljongen ska exportera tomtar och troll, Österrike får stå för det förträngda, perversa och europeiskt undermedvetna, och är inte Jenny Sutelas tuftade tygskulpturer i den finska paviljongen misstänkt muminlika? Mot den bakgrunden framstår den danska paviljongen som en perfekt samtida exportkatalog: Ozempic-bantade janky-kroppar, spermier och ägg från den konkurrenskraftiga danska reproduktionsindustrin – och så glöm inte gladporren, en anrik dansk exportvara.
Riktigt kroppsligt blir det först på paviljongens efterfest, där vi som en hop spermier riktade mot samma mål försöker tränga oss förbi en sträng dörrvakt och in i värmen. Där står alla patt-fiors åldrande skyddshelgon Cicciolina på en scen omringad av ett gäng glada bögar. Knappast en lösning på fertilitetskrisen, men visst funkar det som underhållning.
