Liam Gillick og Philippe Parreno var sentrale kunstnere i den franske kjernen av relasjonell estetikk på begynnelsen av 90-tallet. Ti år senere er det ikke lenger snakk om pionerinsatser og fornyelser, men om etablering, norm og standard.
Den internationella konsten kännetecknas av konstnärer som åker runt och snabbt expedierar utställningsprojekt. Vi har fått en stabil ordning med konsten som social kritik; den har fått sina normer och sina kända namn. Av de i den sociala kritiken existerande underavdelningarna finner vi främst den relationella konsten. Den utmärks liksom allting annat av att den tidigare självklara konstuppenbarelsen målningen ersatts av readymaden eller snarare den assisterade readymaden. Det är svårt att göra något nytt eftersom allting redan gjorts – och görs emedan den samtida produktionen är enorm.
Två framträdande nomader dök upp för en utställning i Lunds konsthall i Skåne i slutet av november; Liam Gillick och Philippe Parreno, båda med förankring i den ursprungliga franska kärnan av relationell estetik från tidigt 90-tal. Det är naturligtvis inte långsökt att den nya konsthallschefen Åsa Nacking bjuder in dem, det var hon som introducerade den relationella estetiken i Skandinavien 1995. Men det är inte längre fråga om några pionjärinsatser och förnyelser. Relationell konst möter vi numera i parti och minut överallt. Det är helt enkelt en annan tid ett stycke in på 2000-talet. Utställningen är förbunden med ett annat och vanligt fenomen i samtidskonsten: seminariefrossan. Man kan självfallet inte göra något utan att arrangera ett seminarium med några välkända talare och en oundviklig moderator. Seminariet Third Space Seminar: Examining the Law, ägde rum samtidigt som utställningen öppnades och är ett samarbete mellan konsthallen och universiteten i Malmö och Lund där också Konsthögskolan i Malmö är starkt involverad. Det är absolut inte något fel i att arrangera seminarier i högaktuella ämnen. Det tillhör numera konstbranschen. Seminariet var också öppet för allmänheten, ett inte alltför generöst erbjudande då deltagaravgiften var 500 kr.
Gillick och Parreno har följdriktigt gjort ett arbete som handlar om konsten och lagen. Detta visar sig vara en videofilm som visas på storskärm i konsthallen. Gillick berättar på pressvisningen att han var berusad när han skrev manuset. Den kommentaren har säkert inget annat syfte än att det skall verka lite konstnärligt. Filmen är en serie som anspelar på en tecknad serie med en katt och en mus Briannnnnn and Ferryyyyyy, vilket naturligtvis anspelar på ”Tom och Jerry”. Det visar sig vara ett flimmer av bilder i tio avsnitt med omständliga på- och avannonseringar mellan varje del. Det som berör lagen och konsten och främst copyright finner man, om man vet det, i de mycket svårlästa eftertexterna till varje avsnitt. Anspelningarna är dessutom subtila och ställer stora krav på att publiken är väl bekant med samtidskonstens aktörer.
Filmen visas på två platser, i övrigt är lokalerna tomma. Jag frågade konstnärerna varför de valt att göra lokalerna tomma och deras svar var att publiken säkert skulle kunna finna det intressant att gå runt och uppleva konsthallens rumsbildningar.
Vi har all anledning att se positivt på samtidskonsten och applådera ansträngningar och ambitioner för att förändra konstscenen. Men det är inte oproblematiskt, vilket den här utställningen visar. Faktum är att vad den faktiskt visar är det problematiska i det som sker när man samtidigt gör konsten både ogenomtränglig och visuellt ointressant. Hur entusiastisk man än är för samtidskonstens avancerade utspel kan man inte helt nonchalera att det någonstans i bakgrunden finns en publik utanför innekretsarna. Den sviker naturligtvis. Och det har visat sig att konsthallens nya inriktning har fört med sig ett publikbortfall under 2004 på 60 000 jämfört med föregående år.
Det går att försvara ett kyligt publikintresse om man samtidigt kan visa konst som på en annan nivå fullt ut kan motiveras. Den viktiga utställningen Implosion på Moderna Museet i Stockholm 1987 var inte någon kioskvältare och inte heller kunde Rooseum under sina stora år kring 1990 visa upp särskilt många besökare. Det är emellertid klart att det som skedde här var en introduktion av en djupgående förändring i konsten. Nu är vi inte alls i ett sådant läge; den aktuella situationen handlar om etablering, norm, standard. Men även sådant kan bli bra. I Lunds konsthall har Gillick och Parreno haft en mindre lyckad dag på jobbet. Det är också något som man får räkna med när man ser hur produktiv den kringfarande samtidskonstnären är – och hur snabbt det går att sätta ihop ett projekt.
Om Briannnnnn and Ferryyyyyy på Artforum.com
http://www.artforum.com/inprint/id=8270
Og ja, du sa det nesten selv Vilks, dette her minner meg om damebladenes “what’s hot and what’s not”.
centimeter utanför konstvärlden – jo, så är det. Det konsten kan göra är att försöka bestämma vad som får kallas för konst. Och där når den verkligheten, samhället brukar gå med på vad konsten kommer med även om det blir protester och lite motstånd. I dagens konst handlar det om att konsten får kalla projekt med socialt och politiskt innehåll för konst. Och det får konsten. Men innehållet har naturligtvis ingen betydelse utanför konstvärlden. Nimis får också kallas för konst, som en del andra konstprojekt kan det nå en stor publik, men det berör egentligen inga viktiga frågor. Det är priset som får betalas. Skall konsten nå ut får det vara med obetydliga spörsmål.
Du förstod tydligen inte mitt förslag om att lägga ett genusperspektiv på Liam. ALLA MÄN och många kvinnor representerar och upprätthåller automatiskt patriarkatet. Det är en säker analys. Jag har inget emot Liam, han har gjort en rad intressanta projekt. Men i Lund var det ingen höjdare.
Och Liam är smartare än jag. Han har lyckats med att bli en internationell mainstreamkunstner, något som jag inte klarat.
Det är inte något fel på relationell estetik. Det är ett arbetssätt som har många fördelar. Men försök att se hur det har blivit mode och vilken överproduktion vi fått av det. Relationell estetik är en konstriktning som har sett sitt bästa. Arbetsmetoden kommer att leva kvar, men den finns en ideologi, en teori om konstriktningen relationell estetik. Den har sett sina bästa dagar. You see my point?
Hei igjen,
Jeg tror du tar feil som antyder at Gillick representerer det hvite vestlige patriarkatet. Selv om han kan gjøre folk gale av å ikke ta parti- sånn at det hadde vært lettere å nikke, ja nettopp, eller jeg er tvert i mot uenig.men bare ved å delta i alle maktstrukturer kan han infiltrere dem og synliggjøre dem. Det er jo f.eks. selvmotsigende å si ja takk MoMa nei takk Coca Cola. jeg tror du tar på deg sure brillene dine når du ser/hører Gillick fordi han er smartere enn deg- der har du patriarkalsk attitude!
Når du sier at kunsten ikke når en centimeter utenfor kunstverdenen; mener du da all kunst bortsett fra din egen NIMIS? Dette super relasjonelle verket har jo trått flere tonn tømmer og kilometer inn i svensk virkelighet!
Kan du kalle deg konseptkunstner (i tillegg til kritiker) og bli oppgitt av relasjonell estetikk?
Vänligt av dig Magne F att ge mig ett tips för att jag skall förstå Gillicks arbeten. Men tipset om arkitekturen är jag alltför bekant med. Gillick höll ett timmeslångt föredrag om sina synpunkter när han deltog i den nya formgivningen av Rooseum. För övrigt råder det ingen mangel på hur många sätt man kan förstå Gillick. Det är en ovanligt välväxt teorikoloss som omger det han sysslar med. Jag kan dock ge dig ett tips tillbaka om du skulle vilja förstå Gillicks arbeten: Använd ett genusperspektiv och se om det inte är så att Gillick representerar det vita västerländska patriarkatet.
Du skriver vidare att det är nödvändigt att samtidsonsten skall förhålla sig till och delta i verkligheten och inte bara fungera som dekor. På detta vill jag säga: Wake up man! Konsten når inte en centimeter utanför konstvärlden. Det är där vi har problemet.
vilks, om du ønsker et tips om hvordan du skal forstå gillicks arbeider må du ta med forholdet til arkitektur, i relasjon til verket. der ligger også grunnen til at dette (også) er et relasjonelt verk.
om ditt forhold til modernismen vil jeg si: det finnes et tusentalls kunstnere, designere, formgivere, reklamefolk, håndtverkere osv. som er kapabel til å gjøre et rimelig bra objekt (kunst). hvis samtidskunst skal ha noen grunn til å eksistere er det nødvendig at den forholder seg til og deltar i “virkeligheten” og ikke kun fungerer som dekor. Kunstscenen har virkelig blitt mye mer interessant etter modernismens fall.
Vad som främst intresserar mig är hur man skall beskriva vad som sker i samtidskonsten. Det är inte längre på något sätt självklart vad som är ett konstverk. Modernismen såg konstverket som ett specifikt objekt, i det fanns själva konsten och kvaliteten. Det romantiska skimret över konsten är inte längre detsamma och man kan utan vidare säga att det blivit lätt att göra kvalitetskonst. Det finns tusentals konstnärer från hela världen som är kapabla att göra ett rimligt bra projekt på vilket (socialt) tema som helst. Det som därför blir avgörande är inte att skapa kvalitet genom att göra ”verk” utan att komma till en plats där man kan få tillfälle att utföra ett. Och så bra plats som möjligt. Och det är här vi har samtidskonstens svåråtkomliga del. Hur kommer konstnärerna till de goda projekt- och utställningsplatserna? Det är långt svårare att komma åt hur nätverken opererar än att genomföra tolkningar av själva produktionen som blivit en alltmer sekundär historia. Och frågan är var konsten börjar och var den slutar. Hänger den med hela vägen ut i nätverken?
Gillick och Parreno har med sin videofilm en tydlig målgrupp: seminariet. Dess deltagare är ur deras synpunkt, i varje fall delvis, en intressant grupp. Sarat Maharaj var t ex en av föreläsarna. Problemet är att det blir en helt och hållet intern historia, föreläsarna, några lärare från konstskolorna, några curatorer och så elever från Konsthögskolan i Malmö som samlar poäng till sina studier genom att gå på seminariet. Seminarier kan ha sitt intresse, men det är just det intresset som blir en huvudsak. Till vad tjänar det? Är det innehållet som är intressant? Förmodligen är det av större betydelse för de inblandades karriärer och nätverkskontakter. Och inget fel i det, men man skall inte heller försöka få det till att bli mycket mer.
Jag vill mena att Gillick och Parreno i högsta grad bidrag med ett relationellt projekt. Deras film gjordes för seminariet. På kvällen hade man en mingling för deltagarna, en sammankomst på konsthallen med lite konst som illustration. Det torde ha varit höjdpunkten i projektet.
Samtidskonsten har nått en situation med en inflatorisk överproduktion. Det finns hur mycket bra standardkonst som helst. Om man vill kan man naturligtvis intressera sig för enskildheter i denna väldiga massa. Min inställning är att undersöka hur hela denna maskin fungerar. Det är klart att dess normgivande standard kan återfinnas i det expanderande antalet biennaler vilka också förstärker den enhetliga normen social kritik. Den fungerar ännu genom att alltid kunna föra fram intressanta ämnen. Konstnärerna kan dessutom bidra genom att knorra och tvista lite med formgivning och presentation. Och lägga upp till tolkning samt med förhoppningen att kritiker och betraktare skall hugga på krokarna.
Mange kritikere er mer opptatt av å ri egne kjepphester enn å behandle kunstverkene de presenterer på en interessant måte. Dette synes å være tilfelle med Lars Vilks´kritikk av Gillick/Parreno. Vilks er mer opptatt av å disse div. samtidige kunstfenomener, som seminarer og relasjonell estetikk, enn å gå inn i filmen Briannnnn og Ferryyyyy, som ikke har noe med relasjonell estetikk å gjøre i det hele tatt; det er en animert dvd-film i 10 episoder som vises på en skjerm. Så hvorfor dette snakket om relationell konst? Og hvorfor er det så negativt at det ble arrangert et seminar? Som kostet hele 500 kroner?
Det er flere andre mer interessante sider ved dette arbeidet. For det første har Åsa Nacking valgt å invitere en kunstner (Liam Gillick) til å gjøre en tolkning av begrepsparet Law and Creativity, framfor å lage en gruppeutstilling om temaet. Etter min mening er dette et interessant grep som fortjener å diskuteres. Vi er mange som begynner å bli litt matte av den tematiske gruppeutstillingen med 10 – 15 verk som pretenderer å være innlegg i en debatt, men som snarere fungerer som enten metaforer eller illustrasjoner. Slik sett er denne filmen høyst personlig og fungerer langt bedre enn mange gruppeutstillinger, som innlegg i en debatt om makt og kreativitet. En annen interessant side ved Briannnnn and Ferryyyyyyy er nettopp det nærmest meditative ved den; den blir faktisk tydeligere jo lenger man ser på den. Gillicks såkalte utilgjengelighet er kanskje krevende, men det er jo nettopp det kompliserte ved den som også er interessant. Nackings/kunstnernes utstillingsdesign er som Vilks påpeker problematisk og arrogant, samtidig fungerer den svært effektivt for verket.
Kort sagt, når man leser kunstkritikk ønsker man seg heller et innblikk i verket, gjerne med de problemer som finnes der, enn nok en kritikers personlige synsing om ting han irriterer seg over.
gjør som lund eller TATE…
JEG ELSKER LIAM GILLICK!!!!