Inte bara Estlands Museum för Samtidskonst som alternativ institution, utan även Tallinn som stad, är lyckade sammanhang för projektet City Agents, en grupputställning med 11 internationella konstnärer och tre konstnärers film screening. Den finländske curatorn Jussi Koitela har sammanställt projektet, som en del av ett pågående curatoriellt forskningsprojekt om nytänkande kring ekonomiska färdigheter, Skills of Economy. Temat är hur det ekonomiska tänkandet påverkar oss som människor, såväl mentalt som fysiskt.
I Tallinn bevittnar man mötet mellan resterna av ett sovjetiskt förhållningssätt till urbana strukturer, och den turisttäta, genomrestaurerade medeltida stadskärnan, som är ett av Unescos världsarv sedan år 1997. Mellan dessa extremer har en samtida, ekonomiskt baserad urbanitet snabbt vuxit fram, med glänsande, anonyma glasfasader som reser sig allt högre över staden. Bit för bit omformas staden, men i de urbana sprickorna finns spår av såväl KGBs tortyrkammare som den mytiska zonen från Tarkovskijs Stalker.
Den urbana verkligheten skapas och återskapas av dynamiska krafter där många mindre aktörer för en kamp för att hålla kvar sitt livsrum, men är samtidigt med och producerar nya rumsliga villkor. Estlands Museum för Samtidskonst, EKKM, är en del av det. Här pågår ständigt ett ifrågasättande av platsens roll, av formen för verksamheten, av det publika mötet och den ackumulerande meningsproduktionen, utan slutgiltigt resultat. Idén om institutionen omförhandlas och stadfästes på samma gång. Utställningslokalerna är i ett skick som skulle få myndigheterna i Finland att förbjuda publika evenemang, samtidigt som bokhandeln erbjuder ett mångsidigt och aktuellt sortiment som man endast kan drömma om på andra sidan Finska viken.
Konstnärerna i City Agents reflekterar på olika sätt staden som basen för ett ekonomiskt maskineri och människans plats däri. Det är ett maskineri där även ekologiska strukturer tolkas ekonomiskt, vilket finns konkret materialiserat i australiensiskan Barbara Knezevic rätt märkliga objektinstallationer med lera och skinn som referenser till det levandes produktivitet, liksom i esten Uku Sepsivart lätt absurda installation där huvudpersonen är en bäver som producerar träskulpturer.
Spretigheten i de konstnärliga uttrycken följer rytmen i lokalernas mångsidighet, vilket gör rundvandringen labyrintiskt intressant. Detta syns bokstavligen i verket Land Distribution av den rumänsk-schweiziska duon Mona Vatamanu och Florin Tudor, där besökarens fysiska närvaro i installationen blir klart betydelsebärande, då kroppens rörelse genom rummet medvetandegörs genom begränsande materiella hinder. Norrmannen Jon Benjamin Tallerås visar i sitt videoverk No Alternate Route exempel på individens motkrafter mot styrd stadsplanering i ett litet, lätt komiskt format. Verkets huvudperson rör sig i stadsrummet på de mest omöjliga manér som fysiken tillåter. Här finns en referens till den urbane flanören och staden som organisk form, där kravet på rörelse- och valfrihet är centralt.
Framförallt tre verk framträder tydligast konstnärligt, och för mig representerar de också kärnan i de curatoriella tankegångarna. Amerikanen Zachary Formwalts videoverk In Light of the Arc är en oerhört väl genomarbetad visuell och textuell berättelse om det finanssystem som Shanghaibörsen är ett centrum för, och om de strukturella och arkitektoniska former som det resulterar i. Verket är en idéhistorisk odyssé där tanken på värde framstår som på en gång oerhört grumligt och som det mest maktfullkomliga begreppet i vår vokabulär. Formwalt dekonstruerar värdediskursen samtidigt som han visualiserar det genomslag som den globala finanshandeln har på individens liv, och hur denna makt kamoufleras i allt anonymare arkitektur.
Nästintill dystopisk är dansken Asbjørn Skous väggmålning XERO/POLIS #1: Golden Cities Golden Towns, där text och bild framstår som grafiskt omlottgående i en svepande rumslig installation. Visuellt går associationerna till förmedeltida stadsbildningar och skrifttyper, medan textens röst är den samtida individens, en existens tyngd av skuld och evigt ekonomiskt fångenskap. Den västerländska moderna fria människans epok visar sig som en illusion, en hägring förbi i ett ögonblick.
Finländskan Alma Heikkilä är en av sin generations mest intressanta och uppmärksammade målare, och visar installationen Microbiota. Här står vi inför ett post-apokalyptiskt scenario, det som sker efter att människans underhåll brustit och mikroberna tagit över. Heikkilä frammanar oerhörd skönhet, som endast i de små sipprande formerna i marginalen ger tillkänna den förödande verkan som materien med tiden skapar.
Som en pendang till utställningen arrangerades under vernissagen en screening av tre filmer av finländarna Anu Pennanen och Arttu Merimaa samt estniskan Ingel Vaikla. Alla tre har arbetat med den samtida ruinen, såväl den mentala som den arkitektoniska. Pennanen och Vaiklas verk dokumenterar sociala och rumsliga konsekvenser av de politiska förändringarna i Estland under de senaste decennierna, medan Merimaas film tar sin utgångspunkt i historiska händelser från den finländska staden Björneborg och människors förmåga att skapa livsrum i extrema förhållanden.
City Agents framstår som ett experiment med att föra samman tankegångar i ett nätverk av humana och icke-humana processer och förståelser av samtida verkligheter. Projektet är förankrat i en geopolitisk, historiskt färgad situation och plats, vilket präglar konsten och projektet som helhet. Det kan vara naivt att tala om generationskonst, deltagarna är trots allt födda mellan 1975–1992, men det är möjligt att se en tidsbunden hållning i denna utställningen, en förskjutning av förståelser av livsförutsättningar. Den mentala effekten av platsen, de parallella processerna i den urbana arkitekturen och de psykologiska berättelser som verken på olika sätt tillhandahåller är delar av denna förskjutning. I City Agents tycks denna förskjutning förtätas. Det handlar i min tolkning om att synliggöra en urban livssfär i förändring, där individens försök att begripa sin egen situation slinter, såväl mentalt som fysiskt, om man inte – ens metaforiskt – lyckas hålla sig fast i en kant eller en nästintill osynlig skreva.