Akademismen måste dö så att konsten kan leva

«I en tid när majoriteten av Nordens konsthögskolor drabbats av allehanda kriser, som det är svårt att se en väg bort ifrån, kan jag inte låta bli att tänka att framtidens konstnärer kommer att komma från sådana bananskolor». Så avslutar Kunstkritikks danska redaktör Pernille Albrethsen sin recension av elektronmusikern Goodiepals utställning på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. 

Bananskolor, vad är nu detta för danskt påfund? Oroa er inte. Bananskolen är helt enkelt namnet på Goodiepals experimentella konstskola som uppkallats efter det så kallade Bananhuset i Christiania, där den en gång startades. I Albrethsens artikel används begreppet i överförd mening för att beteckna varje form av självorganiserad konstskolverksamhet som skulle kunna återupprätta den frihet och individualitet som hon menar hotas inom dagens «byråkratiserade utbildningssektor».

Byråkratiseringen skulle alltså inte vara akademiskt problem, utan jämförbart med hur frisinnade konstnärer kring förra sekelskiftet organiserade sina egna skolor och utställningar för att undkomma 1800-talets stelbenta akademism. Det var ju så den moderna konsten en gång uppstod, genom en process av opponentrörelser och Salons de Refusés.

Jag kommer att tänka på Albrethsens artikel då jag lyssnar in på Kulturhusets online-debatt Konsten och akademin. En komplicerad relation?, och moderatorn Erik Gandini frågar panelen om konstnärlig forskning innebär att konsten «akademiseras». Frågan förefaller naiv, då akademiseringen av samtidskonsten är ett faktum i flera decennier, långt innan Bogdan Szybers underkända avhandling ställde saken på sin spets. 

Inte konstigt att debatter om konstnärlig forskning ofta framstår som symptom på den akademism som är uppe för diskussion: de som yttrar sig är själva nästan alltid disputerade, eller på annat sätt personligt eller professionellt investerade i fältet, samtidigt som de villigt erkänner att forskning primärt är en inkomstkälla och/eller karriärväg för konstnärer. Det gällde Kulturhusets arrangemang, och det gällde i stora drag den debatt i Expressen som följde på Roberts Stasinskis artikel om Szybers disputation i Kunstritikk i somras.

Alla utom Lars O Ericsson, vill säga. Jag måste erkänna att jag beundrar Ericssons tålamod under debatten på Kulturhuset, då han gång på gång försökte få de andra att förstå vikten av den elementära distinktionen mellan fri och avhängig konst. Som Ericsson konstaterade, så kan konst i princip ha vilka ramar som helst, så länge de bestäms av konstnären själv. Bestäms de av en betygskommitté, så är konsten inte längre fri. Då är det nåt annat än konst i historisk mening. Konstnärlig forskning, tex. 

Ericsson ser detta som uttryck för den «låga intellektuella nivån» på debatten. Jag håller med. Men varför är nivån så låg? Det beror förstås på att själva debatten är ofri och akademiserad. Kritiskt tänkande handlar om att kunna göra distinktioner. Men om det finns konstnärliga forskare som kan skilja mellan fri och ofri konst – och förstår det väsentliga i den distinktionen – så har de hittills inte gjort så mycket väsen av sig. Vilket inte är så konstigt då hela fältet bygger på ett illusionsnummer, nämligen illusionen att konst och frihet skulle gå att såga itu och återförena lite efter eget tycke.

Men låt mig ta vad jag uppfattar som det mest alarmerande exemplet under debatten på Kulturhuset, som jag menar är en skandal som borde klistras på löpsedlar runt om i landet. Nämligen när rektorn för Konstfack Maria Lanz skulle kontra Szybers tes att den akademiska konsten har blivit en egen kategori («Edu-Art») med helt egna spelregler utan relevans utanför den akademiska kontexten. Lanz menade som svar på detta att forskningen inte alls bara är relevant inom akademin, utan tvärtom har resulterat i en mängd verk som har visats «på Moderna Museet, i Venedig» osv. 

Men det är ju exakt detta som är problemet! Om man för argumentets skulle tänker sig en akademisk konst som var helt isolerad från konstlivet i stort, så skulle vi inte ha ett problem. Eller rättare sagt – vi som bryr oss om konst skulle inte ha det. Den konstnärliga forskningen skulle kvarstå som ett nog så allvarligt krux inom akademin.

Dilemmat är alltså, för att vara tydlig, att den ofta välfinansierade forskningskonsten distribuerar sin ofrihet och medelmåttighet över hela konstfältet, som akademiseras. Att ett fåtal konstnärer och lärosäten engagerar sig i detta är en sak. Men det är ju alla vi andra som primärt arbetar utifrån ett genuint konstintresse som får lida. Det är detta som gör min kollega Albrethsen bedrövad, och får henne att drömma om bananskolor som ska utbilda fria konstnärer, istället för wannabe-forskare.

Det skandalösa är att de professorer och rektorer som ansvarar för att utbilda framtidens konstnärer inte visar några tecken på att ens vilja se problemet, trots att det är uppenbart för alla med grundläggande kunskap och orientering inom konst. 

Innan jag avslutar med en personlig bekännelse, så tillåter jag mig att adressera ett par förutsägbara invändningar. Den första handlar om att friheten aldrig är fullständig, att konsten utanför akademin är ofri genom att vara underkastad marknaden osv. En helt irrelevant invändning som säger att när friheten inte motsvarar våra höga ideal så bör vi sluta sträva efter den och istället acceptera ofriheten som en löneförmån. Det är den trygga hållningen hos den reaktionäre kälkborgaren som redan givit upp. 

Den andra invändningen, som man ofta hör från dåligt pålästa marxister, är att konstens frihet skulle vara besudlad av förhatlig ideologi. För en äldre generation var det bandet till den borgerliga klassen som var det röda skynket, idag är det kanske en historia av kolonialism och patriarkalt våld som är problemet. Men blir konsten mindre kolonial om den är mindre fri? Mindre patriarkal av att underkastas statliga finansiärer? Sanningen är naturligtvis att konsten är mer fri ju mindre beroende den är av marknaden – oavsett om pengarna kommer från privata eller statliga aktörer.

Den personliga bekännelsen är att jag känner ett starkt förtroende för att konsten ska finna sin egen väg. Som rektorn för Kungliga konsthögskolan, Sara Arrhenius, konstaterar i en krönika på skolans hemsida där hon svarar på den kritik som riktats årets avgångsutställning, så tenderar konststudenter att göra «motstånd mot, snarare än att infria konstskolans och konstvärlden förväntningar». Det stämmer förstås, och är något som jag själv uppehåller mig vid i min rätt positiva och hoppfulla recension. Verkligheten är ofta mer nyanserad än vad som ryms i en begreppsanalys.

Ändå är det två saker som jag reagerar på i Arrhenius text. För det första avisar hon kritikens önskan om att «en nybakad konstnär ska leverera något nytt», något som «skakar om» eller högröstat «tar avstånd från det förflutna». Helt fint. Men vänder man på det så innebär det ju att vi inte ska förvänta oss något nytt av de unga konstnärerna. Att vi rentav är naiva om vi väntar oss något annat än anpasslighet. Vilket ger en ganska dyster, men möjligen realistisk, bild av dagens konstutbildningar. 

Om det inte är en bananskola, förstås. För problemet med den hållbara eller «cirkulära» konstsyn som Arrhenius argumenterar för är att den lika gärna kan vara ett argument för en följsam och slätstruken konst. En konst som lär sig njuta av sin nyvunna ofrihet, istället för att revoltera. Man anar ett nytt konstnärsideal: medelmåttan. Perfekt anpassad för vår allt mer auktoritära tidsepok. En sak är säker: när forskningen under de närmaste åren blir allt mer standardiserad, så kommer samma normalitetsterror att sprida sig i hela konstlivet. Då behöver vi bananskolor och andra slags skolor där konsten är något mer och större än en akademisk karriärväg.