För två veckor sedan stod ett hundratal konstnärer, personal, och besökare i en halvcirkel på Cockatoo Island i Sydneys hamn och väntade på en aboriginsk ceremoni. Snart omslöts vi av rök, då Brendan Kerin och Nathan Moran från Metropolitan Local Aboriginal Land Council tände eukalyptusblad som en förberedelse inför en «Välkommen till Landet»-ceremoni. Eftersom det finns hundratals aboriginska nationer och klangrupperingar på kontinenten, så har det blivit allt vanligare att på detta sätt tillkännage vems land man befinner sig på. Veckan efter förbjöd den australiensiska regeringen folksamlingar på över 100 personer i ett försök att kontrollera spridningen av COVID-19. Något senare stängde landet sina gränser. Nu är hela Australien i karantän och Sydneybiennalen stängd på obestämd tid.
Vilken roll konsten och kritiken kan spela i ljuset av den globala pandemin är oklart, men här följer några iakttagelser och reflektioner kring den 22: a Sydneybiennalen, kanske det sista stora konstevenemanget i världen att öppna våren 2020. Denna upplaga leds av den australiensiska konstnären Brook Andrew och har titeln Nirin, som betyder «kant» eller «spets» på det språk som talas av Wiradjurifolkets från centrala New South Wales, varifrån konstnärens mor härstammar. Andrew ägnar sig åt allt från måleri till deltagarkonst, och 2012 arrangerade han den kritikerrosade utställningen Taboo som problematiserade koloniala rasföreställningar utifrån ett australiensiskt såväl som internationellt perspektiv. Utställningen visades på Museum of Contemporary Art i Sydney och blandade friskt från museets samlingar av australiensisk samtidskonst och Andrews egna arkiv med pressklipp, vykort, och historiska föremål. Utställningens distinkta röst och tillvägagångssätt var sannolikt ett av skälen till att Andrew valdes till konstnärlig ledare för Sydneybiennalen.
Efter ett antal ofokuserade upplagor känns Nirin både uttömmande och inkluderande med sin blandning av samtidskonst, verk från olika museisamlingar, historiska föremål och andra artefakter som brev och vykort vilka hjälper till att blottlägga historier om våld, rasdiskriminering och kolonialism. Utställningen omfattar över 700 konstverk och föremål av 101 konstnärer och kollektiv från både metropoler och mera avlägsna platser, inklusive samiska konstnärer som Sissel M Bergh och Anders Sunna, samt den inuitiska konstnären Taqralik Partridge, bosatt och verksam i Norge. Att Nirin är mindre exklusivt inriktad på det samtida konstlivet märks inte minst i det publika programmet, Wir eller «himmel», som erbjuder bland annat bushvandringar, en hiphopfestival, poetry slam och en unik tillställning som ska föra samman 300 skolbarn från ursprungsbefolkningen. Det är hjärtskärande att inse att de flesta av dessa evenemang förmodligen kommer att ställas in.
I samband med biennalens invigning anordnade Andrew en serie publika arrangemang under titeln Aabaakwad («det klarnar efter en storm»), tillsammans med Wanda Nanibush, en curator och aktivist från Anishinaabefolken i Kanada. Konstnärer, curatorer och forskare från 24 First Nations och 12 länder, inklusive Liisa-Ravna Finborg, Máret Ánne Sara, Taqralik Partridge och Britta Marakatt-Labba från Norden, medverkade i det fyra dagar långa programmet. Själva blev vi tvungna att avbryta vår medverkan redan efter dag två. Likt många internationella besökare ombads vi att återvända hem, i vårt fall till Aotearoa Nya Zeeland, innan landets gränser stängdes.
Den kusligaste kopplingen mellan vår nuvarande situation och tematiken i utställningen är hur den europeiska kolonialismen spred influensavirus och smittkoppor med förödande konsekvenser för världens ursprungsbefolkningar, vilket avhandlades under ett samtal mellan Wanda Nanibush och Ursula Johnson, en konstnär från Mi’kmaq-folket i nordöstra Kanada. Samtalet gav resonans till vår nuvarande situation, och gav oss skäl att reflektera över hur prekär situationen är i ett globalt perspektiv, inte minst eftersom många konstnärer i utställningen kommer från samhällen med bristfällig sjukvård.
På Museum of Contemporary Art visas Jes Fans slemmiga installation vars kombination av silikon, tvål och glas med östrogen, testosteron och melatonin ser ut som forskningsexperiment som gått frukanstvärt fel. På Artspace upptar Ibraham Mahamas installation A Grain of Wheat (2015–2018), bestående av bårar från andra världskriget som konstnären funnit i flyktingläger runt Aten, halva galleriet. Bårarna fyller rummet med en unken lukt av mögel, rök och mylla som för tankarna till uppdelning av sjuka, mänsklig grymhet och död. Ytterligare installationer av Anna Boghiguian, Teresa Margolles, Aziz Hazara, liksom ett performativt verk av Tania Bruguera, belyser sociala orättvisor och utsatthet som drabbar ursprungsbefolkningar, flyktingar, kvinnor, transpersoner och barn.
Andra verk är tänkta som plattformar för deltagande, som Suna (2020) av Eric Bridgemans och hans grupp Haus Yuriyal som visas på Cockatoo Island. Titeln betyder ungefär «väl avvägd» eller «fredad» på Yuri-språket som talas i Papua Nya Guinea, och verket består av en rund paviljong målad i geometriska mönster i klara färger, som är tänkt att användas av olika föreningar och grupper för diskussioner och ceremonier. Tony Alberts Healing Land, Remembering Count har formen av ett växthus inuti en geodetisk träkupol. Huset är fullt av korgar som är handvävda av olika aboriginska lokalsamhällen och gemenskaper, i ett försök att sprida kunskap om de aboriginska barn som tvångsomhändertogs och slets från sina familjer under perioden 1910–1970, samt att bidra till att läka denna stulna generations sår.
Korgarna rymmer minnen från barn nedskrivna på papper med frön inbäddade i dem, och som besökare uppmanas vi skriva ner våra egna minnen och antingen lägga dem i en korg eller plantera pappret i en kruka med jord. Programmet innehåller även en rad evenemang och performativa projekt som blandar kunskap om hållbar mathållning med ceremonier och berättande på ett sätt som går utöver den vanliga programverksamheten under en biennal.
Häromdagen meddelade Sydneybiennalen att det blir det första stora konstevenemanget i världen som går att besöka online, genom ett samarbete med Google. Vi skriver denna rapport från vårt köksbord i Ngāmotu New Plymouth, och det känns lite underligt att återuppleva utställningen virtuellt; Nirin var för oss en starkt platsbunden och fysisk konstupplevelse, men kanske är vi bara ovana att se konstutställningar online? I dagsläget är det svårt föreställa sig var och när vi återigen kommer att kunna mötas, äta mat och diskutera livets stora frågor utifrån en gemensam konstupplevelse. Just nu är vi tacksamma för de stunder av samhörighet vi fick i Sydney, i full vetskap om att vi snart kommer att längta efter nästa gång. Vi är tacksamma för att vi är friska, men medvetna om att alla inte är så lyckligt lottade. Nirin har gett oss ett sammansatt nätverk av positioner, historier och möjligheter att reflektera över när nyhetscykeln annars inte ger så mycket tid till eftertanke.
