I fredags kväll lyssnade jag in på det kraftfulla poesi-eventet Break into the Forbidden som arrangerades online av bokförlaget Ignota Books. Tvärs över tidszoner och digitala nätverk tog fler än 500 människor del av afro-diasporiska och asiatiska poeters uttryck av sorg och «kosmisk vrede». Var och en av de elva poeterna bidrog med olika stämningslägen. De flesta var med live från sina hem, en poet medverkade via sin telefon från en skog, två hade producerat videoinspelade interventioner. M. NourbeSe Philip förklarade i sin video att hon inte ville framträda i bild eftersom «hon känner sig som en utsliten tygbit». Många kunde relatera till den känslan, nickade och gav stöd via chattforumet. Det var en stund för återhämtning. För att samla kraft och iaktta omsorg och aktsamhet. För att under tystnad sörja förlusten av bortkastade svarta liv, och reflektera över vägar tillbaka från ännu en förkastlig erosion av det mänskliga.
När jag har sökt efter konst som kan beskriva det som inte går att beskriva, så har jag under de senaste månaderna vänt mig till den colombianska konstnären Doris Salcedos sorgtyngda verk. Särskilt hennes installation Shibboleth (2007) i Tate Moderns enorma entrésal: en 167 meter lång avgrund som öppnade sig i betonggolvet, först som en liten spricka för att sedan växa sig allt djupare och bredare. En mångbottnad intervention som förde in migrations- och raspolitiska frågor i museet. I en intervju på Pérez Art Museum i Miami 2016, beskrev Salcedo själv verket som: «en irrationell händelse som genomkorsar en rationell byggnad. Dess framträdande stör museet på samma sätt som migranten stör de europeiska samhällenas homogenitet och konsensus».
Salcedos verk var det materiella uttrycket för ett djupgående strukturellt trauma: en händelse som vittnar om en förskjutning, ett sår, en skiljelinje, en förlorad stabilitet, en gräns som är alltför svår att överskrida. Titeln Shibboleth syftar på en införstådd handling eller ett bruk som skiljer ut en viss grupp. Salcedo bröt (historiskt och institutionell) mark genom att producera en «negativ rymd» av «bottenlös skillnad» som ett tecken för den koloniala rasismen, ett historiskt arv med förnyad kraft, hastighet och styrka. Besökarna kom att följa sprickans väg från början till slut, när den bokstavligen bände upp utställningsrummet. Verkets monumentala skala gav dessutom en uppfattning om vad som står på spel, och hur djupgående traumats effekter är. Än idag finns spåret kvar som ett ärr på museets entrégolv.
Brytning
Salcedos verk kan hjälp oss att förstå rasismen som ett uttryck för hur föreställningen om vit överhöghet producerar ett våld och samtidigt skapar förutsättningarna för sitt eget upprätthållande. Översatt till dagens situation så betyder det att det brott mot det sociala kontraktet som ledde till den brutala lynchningen av George Floyd, också innebar att hans sista stund i livet vanhelgades. Att bilden av hans svarta kropp approprierades innebar ett intrång i hans privatliv och en inskränkning av hans medborgerliga rättigheter med ytterligare lidande för hans familj och vänner som följd. Rasistiskt våld föder mer rasistiskt våld. Den första uppgiften måste därför vara att förstå vad vi har att göra med, att erkänna hatet mot svarta människor som verkligt, för att sedan kunna förstå hur rasismen koloniserar vår mänsklighet. Jag tror att om vi förstår rasismen som en extraktion (att den tar/stjäl/berövar), så kan vi också acceptera att antirasismen måste förkroppsliga kärlek och generositet.
Efter att ha tagit del av det upprepade dödliga våldet mot svarta människor både online och i nyhetsmedia, så har företag och kulturinstitutioner gett sig i kast med politisk kommunikation (politisk med litet «p») genom att solidarisera sig med budskap om jämlikhet och rättvisa och genom att stödja och visa upp svarta kulturutövare. Särskilt i USA har museer, tech-företag, banker, idrottsorganisationer liksom många modeföretag uttalat stöd för blacklivesmatter, ofta via omfattande uttalanden från direktörer och chefer som ska belysa deras viktiga insats och stärka bilden av att de är med och stödjer social förändring. Stora ansträngningar görs för att hantera det minskande förtroendet för strukturer underställda vitt, manligt ledarskap. Men dessa försök att hantera ett missnöje och visa empati är bara tillfälliga åtgärder för vad som är mer djupgående problem. Som Eve Tuck och K. Wayne Yang vältaligt beskriver i uppsatsen «Unbecoming Claims: Pedagogies of Refusal in Qualitative Research» så handlar det inte enbart om representation, utan om att omdistribuera makten: «Vem får kunskap? Vem får vi kunskap om? Var förvaras kunskapen, och hur legitimeras den? Vilken kunskap är önskvärd? Vem profiterar? Vem förlorar/betalar/ger bort något? Vem tvingas eler pressas att ge bort kunskap?»
För att förändra strukturer måste vi på djupet transformera ett paradigm. Salcedo påminner oss om att det kommer att kräva chocker, brytningar, sprickor och schismer; liksom verkligt ansvarstagande. Frantz Fanon sa detsamma på 1960-talet när han beskrev avkolonisering som ett program för total oordning som aldrig kan äga rum i det fördolda, eftersom det påverkar individer och förändrar dem på ett fundamental sätt.
Eviga återkomster
Frågan är om och hur konstlivet i Norden kommer att ta till sig den senaste tidens händelser: kommer det att ta sig an dessa frågor och på djupet undersöka förekomsten av (och uttrycken för) rasism, eller kommer det att upprätthålla den alltför vanliga uppfattningen att rasism är ett amerikanskt problem med begränsade konsekvenser här? Än så länge tycks det råda business as usual in de nordiska länderna, även om några konstinstitutioner anslöt sig till «Blackout Tuesday» genom att posta en svart kvadrat i sociala medier. Representationsbördan har istället fallit på konstnärer och aktivister i de större städerna (Helsingfors, Stockholm, Köpenhamn och Malmö) som har demonstrerat på gatorna. Sårbara kroppar som tar risker för att åstadkomma förändring här, där de själva står.
Jag är en del av plattformen Migration Memory Encounters som 2018 stod bakom arrangemanget African Diasporic Talks på Malmö Konsthall. Ämnet var «Blackness, beauty, and states of Being», och en av paneldiskussionerna modererades av konstnären Sarah Nakiito (från Systeria Art Collective) och handlade om afro-svenska konstnärers erfarenheter. Cecilia Germain, Fatima Moallim, and Makda Embaie kom samman över generationsgränserna för att diskutera olika strategier för att arbeta autentiskt och nå professionellt erkännande i ett konstliv som är trångsynt, hierarkiskt och nästan uteslutande vitt i termer av ledarskap. De beskrev svårigheten i att finna professorer som var villiga att förstå deras arbete bortom dess biografiska horisont, och uttryckte frustration över att de i högre grad än andra ombads att rättfärdiga och legitimera sitt arbete. De redogjorde i detalj för vardagliga exempel på hur de tvingats in i rollen som «lärare» i frågor om ras och kolonialism (ofta som den enda rösten i rummet). Det känslomässiga arbete som det innebar att försvara sin rätt att existera i ett vitt rum var naturligtvis tröttande. Utan att använda de orden så beskrev de vad som har kallats för «Racial Battle Fatigue».
Andra strukturella problem diskuterades av konstnärerna tillsammans med publiken: «representationens börda», «dubbelarbete», «tacksamhetens politik», «skyddsstrategier» mot bokstavligt och symboliskt våld, «beroende» av sporadisk finansiering och ett fåtal vänligt inställda, vita allierade, samt att tilldelas rollen som «alibi» för institutioner som vill framstå som mer inkluderande. Cecilia Germain, en etablerad performancekonstnär, reflekterade över hur konst och estetik «koloniserades av modernismen», vilket fick som konsekvens att svarta konstnärers arbete regelbundet ifrågasattes. Paneldeltagarna vittnade om att de sällan blev tillfrågade att tala om eller representera konst i allmänhet, utan enbart utifrån frågan om ras. Jag funderade på hur så utsatta konstnärer någonsin skulle kunna uppleva sig själva som del av en nordisk konsthistoria; en konsthistoria som de, de facto, är en viktig del av.
Tid och rum tenderer att kollapsa när det kommer till frågor om ras. Paneldeltagarnas ord fick mig att fundera på scenarios i andra kontexter. Till exempel den brittiska konstnären Sonia Boyce som 2016 blev den första svarta kvinnan att väljas in i the Royal Academy i London. 2021 blir hon den första svarta kvinnan att representera Storbritannien på Venedigbiennalen. Jag kommer att tänka på Fred Motens ord under fredagens poesiläsning, om tidsförskjutning: «alltid komma efter», i «efterskott».
På olika sätt så försökte de afro-svenska konstnärerna i Malmö överbrygga Salcedos avgrund genom att navigera genom oförlåtande och fördomsfulla strukturer och samtidigt försöka göra verk som på djupet tar sig an identitet och kroppsliga erfarenheter. Trots detta, så var dessa konstnärer hoppfulla och övertygade i sin önskan om att bidra till att konst ska bli ett möjligt val för nästa generation. Modet att bryta igenom det förbjudna, även om det gör ont, för att anspela på Aimé Césaire, är den energi som har drivit den senaste veckans protester. Men för de afro-svenska konstnärerna är det också en hjärtesak att insistera på att bana väg, insistera på att föreställa sig världen på ett annorlunda sätt som del av ett frigörelsearbete.
Temi Odumosu är universitetslektor vid Enheten för humaniora, språk, kulturproduktion på Malmö Universitet. Hennes forskning och curatoriella arbete handlar om koloniala arkiv/arkivering, slaveri och visualitet, bildens etik och digitalieringens politik. Hon curaterade nyligen Thresholds på Camp i Köpenhamn, och är medlem av foskningsnätverket The Art of Nordic Colonialism: Writing Transcultural Art Histories.
Texten är översatt till svenska från det engelska originalet.
