Min första kontakt med den Malawifödde Samson Kambalus arbeten var på Vendigbiennalen 2015, där han medverkade i Okwui Enwezors utställning All The World’s Futures i Arsenale. Han ställde ut ett intrikat visuellt-textuellt montage baserat på situationisten Gianfranco Sanguinettis arkiv, och en serie korta, eruptivt performativa filmer visade i loop. Det är detta fortgående arbete med det korta film-formatet, Nyau Cinema, som Kambalus utställning på Galerie Nordenhake i Stockholm kretsar kring.
I galleriets första rum är väggarna målade i gult. En mängd fotografier ligger utspridda på golvet med synliga skoavtryck efter öppningen kvällen innan. Fotografier längs väggarna återger stallmiljöer och det omgivande, ofta natursköna landskapet. Utställningstiteln Red Barn Farm syftar på det stallområde vid Stanford University där Eadweard Muybridge utförde sina animal locomotion-studier på 1870-talet, och jag läser bilderna som kritiska parafraser och kommentarer till den muybridgska nomenklaturen och motivvärlden.
De två inre utställningsrummen ägnas åt Nyau Cinema, och det är här som rätt häpnadsväckande saker äger rum. Inspelningsmiljöerna i flera av filmerna anspelar på miljöer som var viktiga för Muybridge, samtidigt som det sker en formmässig övergång till den tidiga filmens «primitiva» period, då all film kunde betraktas som experimentell och i avsaknad av en definierande grammatik. Men till skillnad från Muybridges sakliga rörelseanalyser är det en uppsluppen rastlöshet som ofta tar över hos Kambalu.
Nyau, kan vi läsa i utställningstexten, «kommer från konstnärens modersmål Chichewas ord för överflöd och är också namnet på en performativ kultur, driven av kreativt tidsslöseri och omfattande gåvoskänkande som utifrån lekens karaktär tar plats i vardagslivet.»
Vad innebär det att Kambalu kopplar produktionen av film till excess, flykt, lek, tidsfördriv? Kanske framförallt att filmerna inte har en klart utstakad riktning, och att en enstaka gest kan avgöra en films utgång. Kambalu leker med filmens linjära rörelse genom jumpcuts och bilder i accelerererad hastighet, men också genom att låta bilden vila, som i den vackra A Cowboy’s Prayer (2016) där vi ser konstnären med nedböjt huvud i en meditativ pose. Här finns också en humoristisk underton, som i I go back to 1934 to take a Piss (2016), där konstnären står och blickar ut över ett landskap samtidigt som han utför det som indikeras i verkets titel.
Men det är i utställningen innersta rum som något av en rörelsekittel uppstår. Om det dag finns en tendens att arbeta men utdragna förlopp, vissa har kallat det för «slow cinema» – liksom en övertro på den «produktiva» distraktionen eller multisensorialiteten i videoinstallationens format – så upplever jag att Kambalus verk fungerar annorlunda. Hans korta filmer utan ljud, de är alla under en minut, kan kopplas till en rituell eller besvärjande produktions-ekonomi, men också till en granskning av det koloniala arvet inom filmen.
Genom att koppla ikoniska element från tidig film, från bland andra Buster Keaton och Charlie Chaplin, till lekens och tidens annorlunda betydelse i den malawiska kulturen, så kastar Kambalu ett ambivalent ljus över båda. Resultatet är en undanglidande anarki och ett dubbelseende som bidrar till att öppna nya, tilldragande möjligheter inom samtida rörlig bild.
