Det är för jävligt, och det är just det som är så bra

Da Lucien Freuds nye maleri Painter surprised by a naked admirer ble avduket i London i april, ble det beskrevet som en nasjonal begivenhet. Bildet spiller også hovedrollen i Freuds store retrospektive utstilling i Venezia. Vår anmelder trekker likevel fram det mer unnselige bildet Closed eyes som utstillingens høydepunkt.

Att människor generellt är en ohyggligt ful samling, det framkommer med all önskvärd tydlighet redan innan man kommit halvvägs över Piazza di San Marco; själva manifestationen av turismens absoluta triumf över det sunda förnuftet. Varför, frågar man sig; Oh Herre, varför? Lika brutalt uppriktig har Sigmunds barnbarn konsekvent varit i sitt måleri genom 60 år, plus minus; dom är fula, människorna, stygga typer. Och ändå framkommer det försonande draget tydligt i den här retrospektiven; dom är inte nödvändigtvis onda för det, dumma kanske, men inte onda. Och inte alltid dumma heller, men avgjort och ofrånkomligt fula. «Närkontakt med andra människor bör undgås, för annars slutar det ofta med att man tycker om dom och då blir man aldrig av med dom» var det någon som sa. Och trots att Freud inte gör någonting för att dölja sina modellers skönhetsfläckar får man fort intryck av att han fastnat i fällan; han har börjat tycka om dom; och ansikten dyker upp och försvinner under vandringen genom salarna. Det inledande citatet; «Allt är porträtt» ringer i öronen.

En mer personlig form av försoning äger samtidigt rum; jag har egentligen aldrig uppskattat Lucian Freud tidigare – något som strängt taget bara har med mitt eget specifika nervsystem att göra; alla har något dom värjer sig mot och för mig låg alltid det här konstnärskapet på en för mig obefintlig våglängd – den aningen mer expressive kollegan Francis Bacon låg mig alltid närmare hjärtat – men nu bryter det sakta igenom; det går inte att komma undan. Ur det kroppsliga förfall, vare sig det nu är fetma, ålder eller något annat, eller en kombination, som utmärker Freud’s porträtt och aktstudier manas det konsekvent fram en slags individuell stolthet; som om små glimt av individens själ faktiskt skiner genom penseldragen. Och alltid dom blåaktiga ådrorna någonstans där under huden, till och med när dom inte syns ser man dom. Som om man kunde föreställa sig målaren stå och bygga upp karaktärerna från benet; gradvis måla över stommen enligt alla anatomiska principer. Lag på lag av muskler och kött tills han slutligen täcker dom med ett tunt lager blek, glåmig hud. Och så fortsätter det genom salarna, med nästan identiska nedslag genom 60 års produktion, tills du är framme vid det nya, uppmärksammade verket; Painter surprised by a naked admirer, allra längst in. Och det är inte bara det nyaste arbetet; det är det mest markanta, och definitivt överraskande, utslaget av humor mitt i den här strömmen av bilder som fort kan uppfattas som lite cyniska i sin avsaknad av förskönande drag.

Och placeringen gör att det fungerar nästan som en trampolin; man studsar tillbaka härifrån, lätt konfunderad av chocken, med ett osäkert, nervöst léende, och ut igen, förbi decennier av hårt målande. Och jag fastnar en stund vid dom samma bilderna på vägen ut som jag gjorde på vägen in. Noterar hur han på sina självporträtt blir alltmer lik Samuel Beckett ju högre upp i åldern han kommer. Säkert en tillfällighet, ja? Men tillfällighet eller inte, det verkar finnas en resonans till dom här bilderna i Samuel Becketts fåordigt nådlösa författarskap; något som i och för sig definitivt detroniseras omgående av det sista måleriets närvaro, där en ung naken kvinna klamrar sig fast till den äldre målarens ben som en koala i ett eucalyptusträd – sånt sker strängt taget inte speciellt ofta hos Beckett – ändå verkar han ligga som en naturlig referens över resten av utställningen, där det vardagliga alltid lyser som något groteskt och i grunden outhärdligt genom små nyanser av grått i bakgrunden och människorna ofta verkar bestå mer av fett än kött. Och kanske det också handlar om den grad av nästan omärkbar sympati som såväl Freud som Beckett hyser för sina karaktärer?

Closed eyes är ett sånt där märkvärdigt undantag från allt det onda; bilden, som visar en kvinna med slutna ögon, är så totalt avslappnad att jag inbillar mig att hon faktiskt nästan måste ha sovit genom hela akten. Ja, jag är helt övertygad om att hon i månadsvis uppsökte Freud´s atelje och sov ett par timmar varje dag medan han med nästan outhärdlig exakthet fångade intrycket med allt mindre strån på penseln. Den där halvöppna munnen där överläppen verkar försvinna utan spår och musklerna som nästan lossnat och ligger och väger, och bara hålls på plats av skinnet. Det är en liten, oansenlig bild, men helt fantastisk; jag blir stående för länge framför den. Alltför länge. Jag börjar tycka hon är rätt snygg. Hon påminner mig om någon. Jag börjar faktiskt tycka om henne. Fan också!