För första gången har en konstnärlig avhandling underkänts under en disputation. Det hände när scen- och performancekonstnären Bogdan Szybers avhandling vid Stockholms konstnärliga högskola underkändes av en enig betygsnämnd under en Zoom-baserad disputation den 15 maj. Konstnärlig forskning introducerades i Sverige för 20 år sedan, och finns idag på samtliga konsthögskolor inklusive Stockholms Konstnärliga högskola som är en sammanslagning av Dans- och cirkushögskolan, Operahögskolan och Stockholms dramatiska högskola.
Avhandlingen Fauxthentication – Konst, Akademi & Upphovsrätt (eller den akademiska konstnärens platsspecifika omständigheter) beskriver genom ett antal teoretiska kapitel och praktiska projekt (bland annat en utställning på Historiska museet i Stockholm) en tilltagande ekonomisering och akademisering av konstnärlig utbildning. Det hela framställs med en diskursiv retorik och «estetiska och teoretiska piruetter» som enligt Szyber görs i syfte att upprätthålla själva det system som hans avhandling menar sig avslöja, och som han i själva verket ser som ihåligt och falskt. Ändå kom underkännandet som en chock för de inblandade, då betygsnämnden bröt mot praxis att meddela handledaren i god tid före disputationsdatum om de avser att inte godkänna en avhandling.
Bogdan Szyber själv menar att hans avhandling självklart blir kontroversiell eftersom han kritiserar och klär av de institutionella mekanismer som utgör fundamenten för konst och högre utbildning.
– Jag säger ju att kejsarinnan är naken. Jag påstår att konstnärlig forskning producerar sin alldeles egen konstgenre – «Edu-art» eller «Utbildningskonst» – som verkar få liten eller ingen effekt på konstfältet i stort. Jag beskriver indirekt för de tre ledamöterna i betygsnämnden att hela deras karriärer är fejk, och det klarade de inte, säger Szyber, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Carina Reich. Duon har arbetat tillsammans med olika hybridformer inom scen- och bildkonst sedan 1983.
När Kunstkritikk ber ledamöterna i betygsnämnden – Michelle Teran, Kai Johnsen och Julian Klein – om en närmare förklaring hänvisar de till en fem sidor lång skriftlig utvärdering där de utgår från Stockholms konstnärliga högskolas lärandemål. Utmärkande för utvärderingen är att Szybers avhandling i generella termer anses underkänd, men att inga konkreta punkter anförs. Nämnden menar att han visat «oförmåga till konstnärlig analys och syntes, och inte heller kunnat undersöka och bedöma nya och komplexa fenomen, frågor eller situationer». Därför har de inte kunnat «hitta tillräckligt med argument som skulle kunna underbygga en positiv bedömning av kandidatens kännedom om konstnärlig forskningsmetodik i allmänhet och inte heller metoderna för det specifika området för performativ forskning i synnerhet».
Hur svarar Szyber då på betygsnämndens kritik?
– Jag betraktar betygsnämndens underkännande som en bestraffning; en farsartad hämndakt. Att bemöta deras svepande åsikter inlindade i ett akademiserat lingo är lika meningsfullt som att bemöta en inkvisitionsdomstol. Min påstådda okunnighet om «generell konstnärlig metodologi» och «specifika metodologier inom performativ forskning» är skräckexempel på hur långt standardiseringen och «kvalitetssäkringen» av oss akademiserade konstnärer har gått. Det existerar bara inte att en betygsnämnd underkänner en avhandling baserat på varsin fråga i slutet av en disputationsakt. Jag är i den bemärkelsen unik, och denna disputations resultat är intressant i sig.
Bodgan Szyber menar att det idag är tabu att diskutera den akademiska hierarkin och de incitament som finns för att ens genomföra en doktorandutbildning i Sverige.
– Det är absurt att du skulle bli en bättre konstnär av att göra PhD eller masters i konst. Det finns i konstnärliga utbildningsinstitutionerna en ackrediteringssjuka som helt självklart påverkat tjänster och positioner på högskolor och andra institutioner. Jag vill naturligtvis att man ska kunna formulera sig i bild, musik, dans och textbaserad teori. Men det finns idag ett större konstnärligt prekariat än någonsin. Se bara Konstnärsnämndens utredning Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor från 2014. Vilken konstnär säger nej till en doktorandlön på 30 000 i månaden och 400 000 kr att göra ett projekt för? Ekonomiska incitament är moroten till forskningsvurmen, menar Szyber.
Betygsnämndens beslut att inte godkänna disputationen kan inte överklagas enligt svensk praxis, däremot kan avhandlingen läggas fram vid ett annat tillfälle med ny kommitté. Enligt Bogdan Szyber är inte detta aktuellt just nu, men han är öppen för att det kan ske i framtiden. Han beskriver det som att han åkt en «emotionell berg-och-dalbana» sedan disputationen.
– Det absurda med situationen är att hela Stockholms konstnärliga högskola i förlängningen underkänts eftersom alla på skolan stod bakom framläggningen av avhandlingen, inklusive vicerektor för forskning Cecilia Roos, ämnesområdesansvarig för forskarutbildningen Ellen Røed, slutseminariets opponent Karin Hansson samt huvudhandledare André Lepecki, berättar Szyber.
Skolan skriver på sin hemsida att de tittar på ärendet för att se hur processen kan gå vidare. I ett mail skriver Cecilia Roos att de inväntar besked från Bogdan Szyber och hans handledare om hur de vill gå vidare. – Vi har möte nästa torsdag och jag hoppas då få information om det så att det kan läggas ut på SKH:s web. Vi hoppas verkligen att projektet läggs fram igen då vi anser att det är ett mycket bra avhandlingsprojekt, skriver Roos till Kunstkritikk.
Att akademisera konsten är urdumt. Det pressar fram ensidighet och falska värderingar. Vi ska begära mycket mer av konsten!
Sjukt intressant artikel! Blev avhandlingen prövad på nytt?
Sonia skriver om konsten som:
“kritisk, visionär och undersökande verksamhet” istället för att vara “lyx-objekt till överklassens hem”. Jo det skulle man ju önska. Upplever att konsten ofta är bara är just kritisk och undersökande. Den är inget i sig själv utom möjligen att upprepande av politiska slagord enligt mall 1A. En annan mall tillämpas när man skall tillverka investeringsobjekt åt överklassen, men det är i grund och botten lika osjälvständig och förutsägbart.
Så, ett femårigt performance projekt avsett att visa på själva forskningsfältets brister? Grattis! Ett så rungande underkännande är ett gott kvitto på öma tår som trampats på :-)
Personligen anser jag att kommersialiseringen av konsten, bristen utrymme för seriös konstkritik i dagspress/public service och bristen på en bred kritisk diskussion om konst i dagens samhälle är ett större problem än “akademiseringen”. Visst märks en viss självcensur när enskilda personer som vet hur en slipsten ska dras anpassar sin praktik för att få del av karriärvägen som en doktorandtjänst innebär, och en viss maktförskjutning mot utbildningsinstitutionerna i form av uppifrån-styrning, tex när konstnärliga högskolor utlyser ganska specifika inriktningar på de doktorandtjänster som är möjliga att söka… Men generellt sett måste jag säga att för oss konstnärer som inte är intresserade av att producera lyx-objekt till överklassens hem, eller vill hoppa på den neo-romantiska mystifieringen av konstnären som nymaterialist, utan snarare sysslar med konst som kritisk, visionär och undersökande verksamhet, så framstår konstnärlig forskning snarast som ett område där dem konstnärliga friheten kan få ett efterlängtat utrymme under några år!
“Kunstnerisk forskning” som ikke følger noen av de spillereglene som gjør at noe anses som legitim forskning. Rart med det.
Nesten så man bare kunne kalt det “kunst”, men også kunsten skal institusjonaliseres, flatbankes og byråkratiseres i dag. Trist.
Takk til Szyber som snakker sant!
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1424392/FULLTEXT01.pdf
Så i vilket system finns då den ”konstnärliga friheten” ? Finns den i högre grad på en kapitalistisk profithungrig konstmarknad? Eller som statsbidrag till bedjande konstnärer? Kan den fria konstnären inte verka inom alla system, för vi kan inte vara utanför. Så varför inte ett akademiskt system att utmana de andra… och (!) det är bra att alltid förstå, utforska det system en ska verka i… Jag ser fram emot att läsa.
Bogdan, se det som en framgång, en hit.
Det mesta inom akademin, inte endast den konstnärliga, är humbug. Smaka på orden ”konstnärlig forskning”. Omedveten komik.
Hur ska en doktor i konst vara egentligen? Problematiken ligger i all konstnärlig utbildning från början. Skaffa en plats för alla dårar utan diplom, utan status, för dessa platser kan vara utan politik och ryggdunkar travesti. För den inbördes kritik så är konsensusen att det finns ett behov av att klättra en trappa upp i sin praktik annars hade Szyber inte gjort vad hen gjort. Jag tror knappast Szyber gick in med att söka in till doktors utbildning för att sen göra en avhandling som skulle gå i stöpet. Utan det fanns en tilltro till att konstnärlig forskning kan froda en själv. Men men men , se vart den hamnade, kritiken låter sig inte svalna. Så vart befinner sig denna konstnärliga doktors avhandling? Not in The zone iallafall. Den är som en super masturbation av den långa och krokiga resa genom utbildningar. Den är offside. Men tillbaks till frågan… efter fem år på högskola undrade jag vad nästa steg skulle vara, alla andra har ju möjlighet att göra något, jag kan ju bli mer än master/magister, klart att kunna rulla vidare. Men rullar vidare i de diskurser som redan existerar och skaffar sig ett alibi att kunna fortsätta masturbera i det hygieniska hiv pool det hamnat i. Ok ok, ni fattar, frågan från start, vad handlar det om? Förklara det för a-moppE Svennis, förklara det för Gerles sökande elev vart de kan hamna, berätta för sjukhusens patienter att det finns doktorer i konst som kan. Punch –
Mkt bra att det unkna börjar sippra ut…att det förutom positionering, makt och resurser, handlar om allvarligare saker såsom konstens instängning och disciplinering men också en reproduktionsordning av specifika maktstrukturer. det är nästan skrattretande när man träffar på det som kommer ut ur maskineriet, den konst och även den (barnsliga) arrogans hos A-konstnären själv. I ngn slags rädsla grupperar sej allianser av curatorer, konsthallschefer, skribenter runt den akademiska konsten.
Varför tror man sej behöva låna in från den övriga akademiska världen för att ladda/legitimera det konstnärliga fältet? Vem behöver det?
Eloge, – Lars O Ericsson
Så spännande. Ser fram emot fortsättning och håller på Dig!
Jag står inför en liknande situation. Jag åker fortfarande den emotionella berg och dalbana Bogdan beskriver. Mycket smärtor och känslor kom till ytan efter jag läst om betygsnämndens agerande på disputationsdagen. Men att dra tillbaka en avhandling efter spikningen och innan disputationen drar med samma problematik. Den svenska avhandlingensformen går före allt annat. Denna enformighet går före kunskap och flera årsarbete på några timmar och några difusa anledningar från betygsnänmdenskommitte. Jag hoppas att du Bogdan går vidare och presenterar din avhandlingsresultat vid ett senare tillfälle. Att nämnden ej gillar resultatet , framställning av metod som tar allt för stor plats tillsammans den teoretiska delen eller hur doktoranden valt att presentera sin avhandling ska inte vara avgörande för avhandlingens underkännande.
Grattis Bogdan! Även om det inte känns så. Utan att ha läst den låter underkännandet som succé! Ett godkännande hade varit nederlag. Bara ett underkännande gör avhandlingen rättvisa. Ett hov som medger att kejsaren är naken skulle sabotera hela dramaturgin. Det är vi, åskådarna, som ser.
Beautiful Sadness: Den såg jag: kanske den första performance jag såg i mitt liv, nyinflyttad från landet.
Förutom att det är en tragisk situation för den enskilde(!!!!) är det uppfriskande att något blir underkänt. Det öppnar för samtal och kritik. Väldigt trött på den konsensus som råder i den här branschen. Frågan är: skulle vi svälta mer eller mindre utan konstnärlig forskning? Det är ett sätt att distribuera ekonomi till lärosätena, och ett sätt för konstnärerna att ” räknas med” i budgeten, men nackdelen är att konsten ”som sådan” får ännu svagare position. Dvs som hantverk. Jag har aldrig förstått hur konst skulle kunna vara ” en metod” eller ” en asset”, eller en produkt. Tyvärr verkar det vara så man vill ha det både i de kommersiella som akademiska lägren. Dags att bli punkare på riktigt?
Äntligen någon som säger att kejsarinnan är naken
Tack Bogdan för ditt mod och fy skäms på er som underkände
Den så kallade konstnärliga forskningen är till sina former en direkt blåkopia av den akademiska forskningen. Man delar ut doktorstitlar, anordnar disputationer, utser opponenter, vidtalar sakkunniga, inrättar betygsnämnder med mera. Inom det konstnärliga fältet har många låtit sig bländas av den akademiska strålglans som av tradition omger universitetsforskningen. Det man inte förstått eller velat inse är att det akademiska forskningssystemet i första hand är ett gigantiskt meriteringsmaskineri, vars huvudfunktion är att förse akademiker med olika karriärvägar, positioner och ekonomiska resurser. En mycket liten del av de avhandlingar som skrivs utgör exempel på kvalificerad forskning. Majoriteten av den akademiska forskningen uppvisar resultat som befinner sig på ett slags common sense-nivå, eller snäppet däröver. Få akademiska avhandlingar läses av några andra än de närmast sörjande. Deras primära funktion är heller inte att bryta ny mark, att leverera kvalificerad ny kunskap, utan att förse disputanden med formella meriter, så att vederbörande kan upptas inom det akademiska systemets ramar.
När begreppet konstnärlig forskning dök upp för ett 20-tal år sedan, var det åtskilliga – jag själv var en av dem – som anade oråd. Skulle nu det konstnärliga fältet börja akademiseras i analogi med den akademiska forskningen? Skulle endast konstnärer som meriterat sig – läs ha doktorerat – få bedriva högre utbildning på våra konsthögskolor? Skulle endast disputerade konstnärer få tillgång till kulturfältets positioner och knappa resurser? Måste en konstnär ha doktorerar för att komma ifråga för offentligt finansierade projekt? Kort uttryckt: skulle den konstnärliga forskningen i likhet med den akademiska forskningen förvandlas till ett selekterande karriärs- och meriteringsmaskineri?
Vi är inte riktigt där ännu, men vi är på god väg. Underkännandet av Bogdan Szybers avhandling – som demaskerar den konstnärliga forskningen – visar ändå på att det redan utbildats ett konstnärligt forskningscenakel, som gör allt för att bevara och förstärka sina privilegier. Szyber har ju till och med fräckheten att ifrågasätta hela systemet, visa att kejsaren är naken!
Konstnärer bör ägna sig åt kvalificerad kreativ verksamhet. Om denna verksamhet skall kallas ”forskning”, så bör den i vart fall inte kalkera den akademiska verksamhet som inte, annat än till en liten procentandel, är kreativ och nyskapande.
Lars O Ericsson
Associate Professor of Philosophy Stockholm University
Mod lönar sig i längden!
Historien belyser utmaningarna med att konstens forskning ska rymmas i det existerande akademiska formatet. Utan att känna till detaljerna i historien illusterar den dagens osäkerhet i bedömningar inom ett nytt område. Utbildningsstrukturer är inte alltid de mest innovativa, och vid osäkerhet är det de formella skrivningarna som blir viktiga för att undvika kritik. Jag förstår att det måste ha varit en känslomässig resa för Bogdan.
Tusen takk til Szyber og Co. for at de tar denne kampen. Det er så viktig at kunstnerne selv står frem og forsvarer kunsten. Så kan ” åndstyvene” bare holde på. De beviser uansett bare gang på gang at kunsten får de aldri tak i. Kunst basert på lover og regler, offentlig støtte, fast ansettelse og lønnsforhandlinger, er svært sjelden av stor interesse.
Kunst handler først og fremst om individets frihet, kritikk av alt man mener fortjener det og en stadig, ofte svært smertefull, søken etter alt det vitenskapen ikke kan svare på. Å redusere kunst til forskning er en forflatningsprosess, og passer sånn sett perfekt inn i vår tid.
Szyber riktar ljuset mot en öm punkt och straffas hårt. Skandal!
Veldig bra prosjekt! Dette behøves!
Ingen surprise såklart MEN Mycket bra och viktigt att det skrivs om detta -tack !!!
Surprise surprise … not at all.
En värld behöver en annan värld att livnära sig på och få sin existens berättigad och sin status upphöjd.
Konsten behöver inte forskningen den är en forskning i sig – men forskningen behöver kanske konsten … för att komma in i de “spännande salongerna” och som redan skrivet här vem tackar nej till ett möjligt välbetalt projektarbete … let the show go on … men låt oss vara uppriktiga om sakernas villkor & tillstånd *;*