Daniel Steegmann Mangrané avbildar inte människor. Vare sig hans installationer, fotografier, skulpturer, filmer eller övriga verk befattar sig med vår fysiska form. Ändå är människosläktet ständigt närvarande i den spanske konstnärens retrospektiv på Kiasma.
A Leaf Shapes the Eye upptar de två översta av museets fem våningar och delar hus med en syrefattig och monoton jättepresentation av Tom of Finland. Det är något Steegmann Mangrané vinner på – efter den bedövande och enahanda kavalkaden falliska fantasier ter sig hans utställning eterisk och eftertänksam.
Steegmann Mangrané befattar sig med naturen, som han låter representeras av orörd regnskog. Den är källan ur vilken han finner mening för livet på jorden, idealet som den industrialiserade människan borde ha förstått att vårda och beundra. Han närmar sig temat på uppfriskande konkreta sätt, och uppehåller sig bland annat vid evolutionens förbluffande förlopp. Koncisa videoverk som Spökskräckor (2012) och Teque-teque (2011) är rätt och slätt döpta efter de säregna djur de beskriver: vandrande pinnar och outtröttliga djungelfåglar.
Kanske hade han kunnat bli biolog eller naturdokumentarist istället för konstnär. Hans modus operandi är att förmedla naturvetenskaplig information genom att destillera och omvandla den till sinnliga upplevelser. Intresset för evolutionen innefattar även människans slumpmässigt tillkomna förutsättningar för att uppfatta sin omgivning. Detta utmynnar i konstverk som undersöker relationen mellan färg, ljus och perception på museets övre våning. De massiva takfönstren är ovanligt nog inte förbommade, men det naturliga ljus som släpps in silas igenom ett cyanblått filter. Det blå ljuset tycks fylla varje kubikmillimeter av utrymmet och svepa det i en skymningsskrud. Mitt i salen har en genomskinlig gul tältkonstruktion rests, och betraktaren uppmuntras stiga in i den och bekanta sig med dess inredning: en låda färska apelsiner och ett bord med en kniv, en juicepress och engångsbägare av plast.
Installationen Naranjas Naranjas (Orange apelsiner, 2001) är en hit bland besökare, som andäktigt skär upp frukter inuti tältet. Gott, men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att övervakas genom de transparenta plastväggarna. Som om det hela egentligen var ett sätt avslöja hur stor del av museibesökarna som väljer konsumera långväga frukter ur engångsglas trots att de befinner sig i en utställning som handlar om natur och miljö.
Men cynism hör inte till Steegmann Mangranés konst, och en hurtig utställningstext informerar en om att färgfilmerna som täcker takfönster och tältväggar gör att apelsinernas sedvanliga färg inte går att uppfattas på bekant vis. Tanken är nästan densamma som i Olafur Eliassons installation Room for One Colour (1997) i vilken specifika lampors gula ljus tillfälligt lurar människoögat att se i svartvitt. I Naranjas Naranjas snubblar färgteorin ändå över realiteten. Trots noga kontrollerat ljussken lyser nämligen frukterna och juicen klarorangea, och det som sist och slutligen synliggörs är endast hur blixtsnabbt hjärnan processerar och korrigerar den information som synnerven förmedlar.
De mindre verken i samma sal lyckas bibehålla sin integritet trots att de visuellt domineras av Naranjas Naranjas och av ett icke namngivet jättelikt draperi bestående av metallkedjor. Linjer som andas (2022) utgörs av sparsamt utplacerade ledljustrådar som går lodrät från tak till golv. De vagt pulserande varmt gula linjerna är som magiska lianer eller rader av lysmaskar, som gyllene trådar efterlämnade av osedda spindlar eller strimmor av solljus som penetrerat ett tjockt molntäcke. Det är starkt fantasieggande: mina tankar går till skogens väsen i Hayao Miyazakis Prinsessan Mononoke (1997) och till Apichatpong Weerasethakuls filmer, i vilka gränsen mellan verkligheten och andevärlden luckras upp vid mörkrets inbrott.
Utställningens höjdpunkt infinner sig intill, i form av ett oavbrutet ljudspår med titeln Quebreira (2013). Abstrakta, skorrande flöjttoner svävar igenom salen som något slags klyschigt men ganska behagligt Amazonas-soundtrack. Då man närmar sig högtalaren förvandlas ljudet plötsligt till ett påträngande och ihärdigt läte. Steegman Mangrané har spelat in larmet från en byggplats under konstruktionen av en oljeplattform och låtit flöjtisten Joana Saraiva tolka det. Hennes skickliga improvisation beskriver ordlöst hur kroniskt oljud förpestar och förorenar miljön. Det är ett avskalat och elegant verk om klimatkrisen, som på ett poetiskt sätt lyckas understryka att allt hänger samman i ekosystemet.
Jämfört med Quebreiras insiktsfulla koncept är flera av de övriga verken på samma våning något av en besvikelse. De känns malplacerade och oförmögna att kommunicera med omgivningen. Stumma, kalla verk som metallskulpturen Ypsilon (2013), glasmosaiken Systemiskt rutfält 126 (fönster) (2016) och installationen Duna Económica / Maqueta sin calidad (Ekonomisk dyn / Modell utan egenskaper, 2011) tycks vara gjorda för att betraktas som en del av en separatutställning i ett stramt kommersiellt galleri. De är så torra att de inte tål närvaron av spektakel, vare sig i form av regnskogsvibbar, citrusdoft eller Steven Holls museiarkitektur. Den transparenta installationen Systemiskt rutfält 126 (fönster) kunde i en annorlunda omgivning anta en mängd olika betydelser, men här tolkar besökarna den som en kuliss för selfies eller ett filter igenom vilka man tar porträtt på sina vänner.
Det kommersiella konstgalleriets konventioner gör sig påminda även i våningen nedanför, i fotoserien La Pensée Férale (Förvildad tanke, 2020) som presenteras ihop med en text av Juliana Fausto. Bilderna är tagna i brasiliansk regnskog, och i samtliga reproduceras ett fotografi av ett hundöga, oftast upphängt på en trädstam. Steegmann Mangrané verkar vilja påpeka att räddning av naturen genom en återvildning av planeten inte är möjlig eftersom evolutionen aldrig kan gå bakåt: metoden skulle i dagens läge innebära att även all den flora och fauna som är resultatet av människans framfart skulle få frodas. Hundögat representerar de halvvilda hundar som okontrollerat kan föröka sig, medan regnskogen symboliserar de känsliga ekosystem som så lätt kan förstöras av invasiva arter. Det är ett intressant tankespår, men det uttrycks på ett manieristiskt sätt. Det visuella konceptet håller inte upprepningen, medan Faustos texter tycks skrivna för de redan invigda. Detta har man både sett och läst förut i var och varannan konsttext med koppling till den antropocena eran.
Utställningens politiska slagkraft handlar inte om Steegmann Mangrané ställningstaganden utan gror och blomstrar då han ägnar sig åt det lilla, det detaljerade och lokala. I en serie små röda hologram från 2021 avbildar han kvistar och vandrande blad, vars naturliga camouflage gör att det krävs en del fotarbete för att upptäcka djuren. Det är trivialt, men betydelsefullt. Samma kan sägas om diverse verk bestående av löv som pryds av noggrant inristade mönster eller av grenar som sågats mitt itu. Verk som dessa uppmanar till skärpning av sinnena och till fokuserad förnimmelse av omgivningen. Kanske det kan inspirera oss att vända kurs.
