Charlotte Johannesson, Hardy Strid and Leif Eriksson – till denna lista över prominenta sydsvenska konstnärskap som har återaktualiserats i Malmöregionen under hösten måste vi nu lägga bulgarisk-svenske Vassil Simittchiev. Hans utställning på Lunds konsthall kommer bara några år efter retrospektiven Dokumentationer och sketcher 1979–2012 på Moderna museet i Malmö, och ger, trots att den bygger på nya verk, en underlig tillbakablickande känsla. Vad som visas är en konstnär som närmar sig 80-årsåldern, och nu ser tillbaka på decennier av konstnärlig produktion på jakt efter tillförlitliga gester och oprövade idéer.
Efter att Simittchiev 1975 flyttade till Malmö från Bulgarien, där han arbetade med monument tillägnade kommunistregimen, har hans aktioner och tillfälliga installationer på offentliga platser jämförts med Christo (också han från Bulgarien) och Robert Smithson; en närhet till konstnärer som Michael Asher och Daniel Buren är också uppenbar. Däremot framstår Simittchiev som mindre intresserad av entropi eller den institutionella maktens dynamik, och mer av historiska processer och av att aktivera och möjliggöra ett ifrågasättande av symboliskt laddade platser.
Det processuella och ofärdiga är framträdande i utställningen. Mezzaninvåningen ägnas tematiskt ordnade, didaktiska presentationer av Simittchievs äldre projekt. Här visas videodokumentationer av performanceverk och aktioner, liksom sketcher och modeller för både föreställda och realiserade offentliga verk. Presentationen tar fasta på konceptuell kontinuitet och metodologiskt engagemang genom åren, vilket ger bilden av ett häpnadsväckande stringent och koherent konstnärskap. Men detta har också en kvävande inverkan på de nya verken (alla från 2017) på nedervåningen, som i flera fall framstår som bleka upprepningar av det som visas på den övre våningen.
Ta den installation där Simittchiev har täckt konsthallens innergård med glasskivor under vilka vita overaller har pressats. Denna framstår som en omtagning av hans beryktade aktion Glaskajen (1985), då han täckte Hjälmarekajen i Malmö med 6000 kvadratmeter glas som sedan krossades av lastbilar. Något liknande kan sägas om Utan titel (skissförlag till ombyggnad av gården), en mekanisk modell som föreslår en utbyggnad av innergården i form av ett transparent, utfällbart galleri, och som inte bara påminner om konstnärens spegelkuber från 70-talet utan även om hans förslag att bevara kommunistledaren Georgi Dimitriovs mausoleum i Sofia (genom att tudela det med just en glasvägg). På den motsatta väggen hänger en kopia av den t-shirt som Simittchiev gjorde till studenterna under sin tid som lärare på Konstfack i Stockholm, vars tryckta text lyder: «konst är alltid något annat».
Flera av de nya verken fungerar också allegoriskt, genom att peka mot varandra och mot historiska figurer som Duchamp, Einstein och Manzoni, i en svärmisk lek med korrespondenser. En videoloop av konstnärens händer som vänder en stor lerklump finner sin motsvarighet i skulpturen Mona Lisas händer; de svajande gröna trädgrenarna i Livet, en fyrkanalsvideoprojektion, får nytt liv genom det kraftiga, knotiga grenverk som har installerats i det bortre galleriet, och har försetts med titeln Förstörelsen. På den motsatt väggen har relativitetsteorins matematiska beteckning skrivits för hand.
De stora frågor som dessa verk ställer om rumtiden, kunskapen och den eviga återkomsten av det samma känns relevanta för en konstnär som vill cementera sin plats bland Sveriges främsta konceptkonstnärer. Men för den som är mindre intresserad av konsthistoriskt arvegods, så kommer Simittchievs kvasimetafysiska meditationer till korta – inte minst i ljuset av konstkritikern Dan Jönssons storslagna anspråk i katalogen. «Ren energi» är de knappast.
Det är därför något överraskande att ett av utställningens mest omedelbara verk också är bland dess mest fruktbara. Fotomuralen Utan titel (Du är här) är en flygkarta över Lund där konsthallen har ringats in med orange sprayfärg. En överflödig gest, kanske, förutom för de som vill till en annan plats. Men genom att föreslå en annan destination, en namnlös plats utanför den vita kuben, pekar Du är här på stadens – och i förlängningen vardagens – potential som plats för estetisk erfarenhet och hänförelse. Liksom i Simittchievs mest fängslande och angelägna verk, återskapas stadsrummet som ett kompositionsfält; konsten, förefaller det, är någon annanstans.
