Finns det överhuvdtaget något svenskt måleri som inte förhåller sig till den massproducerade bilden? Det finns det förstås. Men på de samtida gallerierna är nästan allt måleri som visas fotografiskt. Ofta kan man tydligt se hur konstnären har stått med en bild i handen och målat av. Det verkar finnas en regel som säger att måleriet måste problematiseras utifrån de tekniska bildernas sätt att fungera. Detta gäller även Sofia Ekström, som i presstexten till sin utställning på Galleri Riis drömmer om att lämna fotografiet men «utan att lyckas». Hon kan inte «låta bli att upplåta plats åt fotografi i det målade».
Det som skiljer Ekström från många andra fotografiskt orienterade målare är att hon inte är intresserad av bildernas förmåga att avbilda verkligheten. I hennes utställning på Galleri Riis 2014, så fungerade äldre tiders fotoateljéer med deras målade bakgrundsskärmar som en modell för att tänka relationen mellan fotografi och abstraktion på nytt. Nu har mörkrummet ersatt fotostudion som modell, samtidigt som Ekström spekulerar kring molnet som gemensam princip för fotografiet och måleriet.
Utställningens första verk är ett stativ med en reflekterande skärm av det slag som används vid en fotografering. Skärmen sitter högst upp på stativet, och har vänts i nästan horisontellt läge. På den ljusa ytan har Ekström målat en svart form som ser ut att föreställa en fotografiskt negativ bild, en bild av ett moln. Intrycket förstärks om man står under stativet och riktar blicken uppåt, som mot himlen. Här ställs det analoga fotografiets inre process mot drömmarens tendens att blicka upp mot molnen och se bilder för sitt inre. Med omvänd logik så jämförs människans primitiva bildskapande impuls med en fotografisk framkallningsprocess. Utan moln, inga drömmar och inga bilder.
På väggen intill hänger tre målningar föreställande molnformationer som bryter fram, strömmar uppåt eller löses upp mot en svart bakgrund. Det mittersta molnet är rött, och den röda färgen går sedan igen i den stora målningen i det efterföljande rummet. Ekström arbetar ofta med dramatiska kontraster, men här har måleriet ett jämnare ljus över ytan. Det ser ut som en fotografiskt uppförstorad detalj av en himmel, och möjligen utgår bilden från en specifik, konsthistorisk förlaga. Titeln Darkroom (2016) antyder i alla fall att målningen föreställer en annan bild, mer specifikt ett fotografi som betraktas under de rödfärgade lamporna i ett mörkrum.
Ekströms ambivalenta relation till fotografiet ges ofta en biografisk förklaring (hennes föräldrar drev en fotostudio), men känslan att inte undkomma bildteknologierna kan också ses som en samtida erfarenhet. Konstellationerna av skärmar, fragment och teknisk apparatur pekar mot detta. Samtidigt framstår kopplingen mellan fotografi och måleri i de nya verken som svagare och mindre förankrad i en historisk och materiell relation. Problemet är att den svagare kopplingen i så fall borde öppna för nya möjligheter i måleriet, vilket inte har skett. Istället har lusten och spänningen i måleriet ersatts av ett mer djupgående nollsummespel med fotografiet.
Det är förstås bra att Ekström följer sin egen linje, och kanske är detta en nödvändig mellanutställning på väg mot nya upptäckter. Men det finns ett introvert drag här, och en rädsla för en mediespecifik relation till måleriet, som gör utställningen typisk för sin sort. Det räcker med en lite vidare, nordisk blick för att inse att mer frisinnade målare som Tal R eller Ida Ekblad hade varit omöjliga i en svensk kontext. Detta kanske vissa ser som något positivt, men jag menar att också de traditionella medierna måste kunna utövas och bedömas på egna premisser. Vad gäller Ekström hoppas jag att hon hittar nya kontaktytor och kritiska narrativ som gör det möjligt för henne att fortsätta måla.
