Från en perversitet till en annan

Ars-utställningarna utgör en ryggrad i den samtida konstens historia i det finländska kulturlivet. Sedan 1961 representerar «ARS» för den stora publiken en omfattande presentation av aktuell samtidskonst. Medan de första decenniernas utställningar arrangerades när det var möjligt, så har de under 2000-talet återkommit regelbundet, med cirka fem års mellanrum. Med tiden har utställningarnas funktion också förändrats. Från att ha varit allmänna presentationer av internationella trender för en inhemsk publik, är de numera temautställningar. Ars-utställningen har även kommit att kopplas till museidirektörens femåriga anställningsperiod, vilket har bidragit till att ge den en personbunden profilering.

Curatorteamet för årets uppsättning är således lotsat av direktör Leevi Haapala, och har en inriktning mot konst från postinternet-eran och en diskussion kring den digitala kulturens påverkan på människan. Som ett komplement till presentationen på Kiasmas har ett antal verk samlats på nätet under titeln Ars17+OnlineArt.

Begrepp som postinternet och postdigital har använts på ett allmänt sätt om en generation konstnärer som vuxit upp i en tid då den digitala teknologin och det globala distributionsnätverket varit självklara arbetsverktyg, men även om ett skifte då den digitala teknologin sägs ha penetrerat samhällssystemet och förändrat vår verklighetsuppfattning. Intressant är att båda begreppen står i relation till beteenden och tid före den digitala eran, vilka för postinternetgenerationen i så fall måste te sig svårbegripliga. Samtidigt är digitaliseringen ett politiskt slagord som inte enbart är förknippat med ekonomisk tillväxt, utan även med en demokratisering av kultur och som en symbol för valfrihet gällande tid och rum och i förlängningen idén om den totala friheten. 

Hur tampas då Kiasma med detta omfattande och vida tema? Som komplext samtidsperspektiv lyckas Ars introducera en diskussion som tar sig uttryck i både utställning, internetbaserad konst, sceniska framställningar och en mängd samtal. Sammanlagt 32 konstnärer från 13 olika länder ger sin tolkning och syn på tematiken. Publiken ges verktyg genom mobilapplikationer, särskilda nätguider och tryckta guider samt en traditionell utställningskatalog. Säkert kommer ARS17 att ge en ny generation museibesökare sin del av den profilerade produkten. Diskussionerna och problematiseringarna tjänar även en mer specialierad publik, och konstnärligt och teoretiskt intresserade aktörer får fortsatta anledningar att rådbråka betydelserna av denna «post»-era.

Själva presentationen av konstverk i museiutrymmen väcker självklart också många frågor. Varför detta konstnärsurval? Digitaliseringen är ju så integrerad i så många konstnärers arbete att urvalet lika gärna hade kunnat vara ett helt annat. Likaså uppstår frågor kring installationen och hängningen. Museet är i sig ett fördigitalt medium, där rummet, tiden och den fysiska samtidigheten bygger på traditionella relationer mellan subjekt och objekt. Många av verken är också objektinstallationer, andra ter sig som rätt vanliga mediakonstinstallationer, ytterligare några är presenterade så att man förväntas ta på sig hörlurar, VR-masker eller sätta sig och spela ett dataspel. Inte konstigt att man känner en saknad efter den immersivitet som genomsyrade en av 1990-talets mest lyckade mediakonstutställningar i Norden, No Where Now Here på Louisiana sommaren 1996. 

Men visst, starka verk finns alltid. Dock inte av nya unga millenieaktörer direkt. Även om konstnärerna till stor del är yngre än i de tidigare Ars-uppsättningarna, så är de flesta 30–50 år gamla. Alla har de upplevt pre-internet i en eller annan form. Genrens Grand Old Lady Hito Steyerl har getts mest utrymme med två stora inboxade installationer på museets femte våning med verk som tidigare har visats i bl.a. Venedig. Mästerligt utförda. En annan av konstvärldens favoriter, Ed Atkins, ges nästan hela fjärde våningen för sin skarpt genomförda dystopiska människobild. Anna Uddenbergs förvridna kvinnofigurer, som väckte uppmärksamhet på Berlin Biennalen, är fräscha i sin lekfulla och absurt designade estetik och får Lizzie Fitch & Ryan Trecartins videofilmade figurer i Temple Time att te sig ytterst smutsiga, även om känslan av splittrade identiteter i båda helheterna ger den parallella presentationen sin logik.

Även flera andra verk förstärker känslan av en dystopisk, posthuman individ, som övergår från en udda perversitet till en annan. Det är intressant att tanken på en digitaliserad kultur ger upphov till just denna människobild hos curatorsteamet, som om inhumanitet vore en obönhörlig konsekvens när en virtuell realitet tar över. Åter känns speglingen tillbaka mot den fördigitala kulturen stark, rentav som en bakomliggande nostalgisk idé om något naturligt. Det här återfinns i flera av de verk som griper tag i frågan om materialitet i kontrast till det virtuella. Ande Parisets installation med mjölbaggslarver som föder sig på styrox, och verk producerade av bioplast, tycks representera en hållbarhetsestetik. Nina Canells skulpturala presentation av snittade kablar är materiella i sin estetik även om de är konceptuella bilder av kommunikationsnätverk. Nandita Kumar, en helt ny bekantskap, är bosatt i Indien och för med sig en miniatyrestetik i form av stora glasflaskor som innehåller små konstruerade världar där teknologin och naturen sammanblandats. Hennes budskap är explicit etiskt och oerhört estetiskt.

De finländska konstnärerna är väl integrerade i projektet, och nytt är att Kiasma har gjort flera beställningsarbeten inför ARS17. Ett är verket Survivor av Reetta Meriläinen, som arbetat med ett 3D-videospelsformat, där sociala relationer och konfrontationer utspelar sig i virtuella replikor av Kiasmas utrymmen. Ett annat är videoinstallationen Receptor av Tuomas Laitinen, där han visuellt undersöker relationen mellan beröring och vetande, hapticitet och kognition, som vi hanterar genom touchscreenen.

Att konsten i den postdigitala eran inte är revolutionerande, utan snarare kan vara ett medel att synliggöra den klassiska estetiken är klart även genom Juha van Ingens underbart tidstänjande verk As Long As Possible från 2015. Det är en ettusen år lång GIF-animationsloop som består av 48 140 288 tio minuter långa numrerade sekvenser. Vita siffror mot en svart bakgrund i ett bildformat som utvecklades 1987.  Verket är inköpt i Kiasmas samlingar och museet har förbundit sig att hålla verket igång så länge som möjligt.

ARS17 sällar sig till skaran av 2000-talets tematiska Ars-utställningar, och kommer knappast att bli ihågkommen för något särskilt verk eller konstnärskap. Den diskussion som den i bästa fall ger sitt tillägg till är vår tids tacklande av den digitala teknologins inverkan på vår verklighetsuppfattning. Konceptet med en större presentation av internationell samtida konst känns fortfarande nationellt berättigat. ARS fyller en funktion både som ett inlägg i den finländska kulturella samhällsdebatten och som material för konstforskningen på längre sikt.