I diskussionen om så kallad «konstnärlig forskning» görs inte de mest elementära distinktioner. Man skiljer t ex inte mellan forskning om konst och konst som forskning. Forskning om konst har bedrivits inom de flesta estetiska discipliner i mer än ett sekel. Poängen med att inte skilja mellan forskning om konst och konst som forskning är att legitimera det senare med hjälp av det förra. Att helt enkelt listigt blanda bort korten genom att ospecificerat tala om «konstnärlig forskning». Konst som forskning är, som journalisten och professorn i konstvetenskap, Carl Henrik Svenstedt påpekat, en skvader. För fri konst är oförenligt med att underkasta sig ett akademiskt regelsystem. Fri konst kan vara teoretisk, intellektuell eller regelstyrd, men om den är fri, så är den teoretisk, intellektuell eller regelstyrd på egna villkor. Det Bogdan Szyber i sin avhandling kallar «Edu-art» är inte fri konst. Det är ofri konst som bedrivs på den akademiska forskningens villkor. I sin kritik av Szybers avhandling visar betygsnämnden tydligt hur ofri Edu-art förutsätts vara. Szyber anklagas för att inte vara tillräckligt «analytisk». Han slås i huvudet med ett akademiskt krav som är oförenligt med fri konst. Ty fri konst behöver inte vara analytisk. Den kan vara syntetisk eller vad som helst annat, så länge som den upprättar sina egna regler och villkor.
I en artikel i Expressen (14/7) hoppas Magnus Bärtås, vice-rektor och forskningsansvarig på Konstfack, att den konstnärliga forskningen ska komma att utformas av utövarna själva. Det är en sympatisk, men tyvärr from förhoppning. Vad vi ser hända är raka motsatsen. Den så kallade «konstnärliga forskningen» genomgår en formalisering, disciplinering och akademisering som gör den till en mimetisk och osjälvständig replik av den akademiska forskningen. Konst som forskning förblir en utopi så länge som konsten inte får upprätta sina egna forskningsregler och förbli fri. Bärtås påpekar också i sin artikel att de som underkänt Szyber är «utövande konstnärer». Vad han underlåter att säga är att dessa konstnärer är Edu-konstnärer som inte bara svalt och accepterat formaliseringen och akademiseringen av konsten, utan rentav använder detta som ett vapen mot en konstnär som vägrar finna sig i den akademiska mimiken.
I en annan artikel i Expressen (16/7) gör konstnären Marianne Lindberg De Geer postmodernismen ansvarig för akademiseringen av konsten. Inget kan vara felaktigare. Den postmoderna konsten gjorde uppror mot modernismens dogmatiska regler och föreskrifter. Den försvarade den fria konstens rätt att vara figurativ, teoretisk, berättande, textbaserad eller vad ni vill. Den konstnärliga pluralism som vi ser idag är ett arv från postmodernismen. En konstnär som ägnar sig åt fri konst idag åtnjuter större frihet när det gäller teknik, uttryck och metoder än kanske någonsin tidigare. Den akademiserade, ofria Edu-konsten är ett hot mot denna frihet.
Lars O Ericsson är konstnär och docent i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet. Han var konstkritiker på Dagens Nyheter 1987–2004, och är sedan 2009 medarbetare vid Svenska Dagbladets kultursida.
Dette er et viktig bidrag til en svært viktig diskusjon. Etter kommentarene å dømme, er det også helt tydelig at meninger som dette støter deler av kunstverdens aktører på hornene. Noe som er veldig bra, og i klartekst forteller at forandring ikke bare er nødvendig, men også er underveis.
Forfatteren J.M. Coetzee skriver i en av sine bøker følgende: “Hvor mange er det igjen, som ikke er sperret inne eller står vakt ved porten?”
Det er en god tanke å ha med seg, ikke bare når det kommer til hvilken situasjon dagens kunstverden befinner seg i , men også samfunnet generelt.
De virkelige kunstnerne, som er født med dette kallet, og som må skape kunst, helt uavhengig av bakgrunn, kjønn, etnisitet og utdannelse, de befinner seg der ute et sted og kunne ikke bry seg mindre.
Alle andre, som enten er innesperret eller står vakt ved porten, eller begge deler, får bare holde på.
For kunstens legitimitet i samfunnet derimot er problemstillinger, som de artikkelforfatteren tar opp, helt nødvendige.
Når der udvikles koncepter for ”artistic research” i de nordiske lande, må det være udtryk for en proces, som de frie kunstarter institutionelt er blevet tvunget ind i, som et resultat af udviklingen på området internationalt og vedtagelsen af en række standarder på europæisk niveau, og som efterfølgende konsekvens heraf af et pres fra politisk og ministerielt hold.
De udviklede koncepter må ses som forsøg på at undgå en fuldstændig videnskabeliggørelse af de frie kunstarter på akademi – niveau. Når personer med tilknytning til kunstakademierne har ønsket en egentlig ligestilling med universiteternes forskning, på grund af de fordele, de så herved, er jeg ret overbevist om, at de har været ude af stand til at overskue de negative konsekvenser som resultat af en sådan ligestilling, bl.a. i form af graden af detailstyring og kontrol på videnskabelige præmisser, i forlængelse af akkreditering og ministeriel godkendelse. En udvikling, der vil være ødelæggende for kunstakademiernes muligheder for arbejdet med kunsten.
Det kræver kompetencer, viden og erfaringer, der ligger uden for dem, man normalt har fået med en uddannelse på et kunstakademi eller en kunst- og kulturuddannelse på et humanistisk fakultet på universitetet, at overskue de negative konsekvenser, bl.a. fordi kravene til institutionerne fra ministeriel side er af en anden karakter, end de var tidligere. I hvert fald i en dansk sammenhæng. Nye former for tænkning af pædagogisk og forskningsmæssig karakter kombineres og dikteres fra ministerielt niveau med nye former for juridisk og administrativ tænkning.
De praktiske konsekvenser af en sådan tænkning kommer meget fint til udtryk i følgende artikel i Kunstkritikk af Ane Hjort Guttu: Farvel til kunstutdanningen slik vi kjente den.
Det må være vigtigt, at videnskaben, via en filosofisk refleksion, anerkender, at kunsten, værksskabelsen, er noget andet end, hvad videnskaben sigter efter med sine generaliserende og fokuserede erkendelser, dels at begge er relevante former for skabelse.
Denne tankegang fremhæves fint af Morten Kyndrup, der i dag er professor i æstetik og kultur ved Institut for Æstetiske Fag, Aarhus Universitet, i en ældre artikel fra 2003:
”Selv hvor kunstneren og videnskabsmanden skulle komme til strengt fænomenalt at udføre eksakt de samme handlinger, sker det i forskelligt øjemed: Kunstneren gør det med henblik på værket, der i-sig æstetisk, dvs. sanset, skal kunne sige, være eller gøre hvad det nu skal. Videnskabsmanden forsker med henblik på at bidrage til en samlet fond af viden, og det gør han i en form som skal være sammenhængende med, så at sige udveksling med den i forvejen eksisterende viden. Her er ingen værkkarakter, igen i-sig værende singulær værdi: Alting kan og skal kunne udveksles, kommunikeres, gentages, og det ideelt i et metasprog så neutralt som muligt. Videnskabelig viden er referentiel”.
——-
”Ikke at der er noget i vejen med at ville have it both ways: at ville være både kunstnerisk og videnskabelig produktiv, måske endda i én og samme bevægelse. Men man må gøre sig klart, at det da foregår i forhold til to forskellige diskursers normer, kriterier og værdier, og at man må acceptere denne forskel som liggende til grund for effekt og betydning af det man gør” (s. 13 – 14).
http://arkitekturforskning.net/na/search/search?simpleQuery=Morten+kyndrup&searchField=query
Apropå ett påbud från en mängd konstteoretiker, chefsideologer, curatorer och allmänna tyckare:
En replik med anledning av debatten kring konstnärlig forsknings vara eller icke vara i tidningen Expressen så ser jag med stigande oro och förfäran hur leden ska rätas upp. Dörrar ska stängas och positioneringar måste stadfästas i detta så förhoppningsvis brokiga konstnärsfält som vi kan kalla ”fri konst”. Det ena utesluter det andra…eller? Konstnären Andreas Gedin skriver följande i en av debattartiklarna: ”Konsten har som bekant aldrig varit fri. Traditionen har påbjudit att konstnären skall vara tyst och konsten definieras av de invigda ”kännarna.” ” Precis. Vi alla som som arbetar som fria konstnärer vet att det ”fria konstlivet” består av en massa olika oskrivna regler i vad man får göra men framförallt vad man inte får göra. När är en process och metod i det konstnärliga arbetet helt ägd av konstnären själv? Konstnären Magnus Bärtås skriver i en annan debattartikel följande: ”Jag skulle vilja föreslå det motsatta – att ett fält med delandet av kunskaper kring konstnärlig praktik måste ta in ett ovanligt stort mått av kunskapsformer, exempelvis estetisk kunskap, förkroppsligad kunskap, tyst kunskap (tacit knowledge) tillsammans med teoretisk kunskap.” Ja, varför detta skulle vara hämmande på sitt konstnärliga utövande är för mig ett mysterium. Genom att reflektera några varv extra över sin konstnärspraktik – att få vända på lite fler stenar – har i mitt egna konstnärliga arbete mestadels varit berikande när synliggörandet av processer har gett upphov till nya spännande metoder. Men framförallt för att få fortsätta vara fri konstnär i ett bredare kunskapsfält, praktiskt och teoretiskt, utan att konstteoretiker, chefsideologer, curatorer och allmänna tyckare behöver styra mina val i konsten.
Sten Sandell, Fri konstnär och konstnärlig doktor i musikalisk gestaltning. stensandell.com
Jon Brunberg och Lars O Ericsson utgår från olika frihetsbegrepp. Brunberg resonerar kring ett juridiskt och ett semantiskt begrepp. Ericsson utgår ifrån ett estetiskt. Den fria konsten borde, från Ericssons synfält, således tolkas som att konstnären är, och måste vara, fri att utforma sin konstnärliga handling. Förvisso är konstnären en individ som på olika vis anpassar sig till omvärldens krav, framförallt konstvärldens olika institutioner. Det förringar dock inte Ericssons resonemang om att fri konst endast kan vara just fri om den tillåts att vara en handling som i princip kan utföras hur som helst. Därvidlag blir alltså en akademiserad konstutövning ofri. Således är konst som forskning en mycket besvärlig konstruktion och inte bara från ett konstnärligt håll. Med akademiska regelverk blir det svårt att tillåta konst som forskning om den samtidigt skall kunna vara fri konst.
Jon Brunberg, jag undrar hur begreppet fri konst, som Ericsson beskrivit det, skulle vara idealistiskt? Vidare: Hur är det andligt eller essentialistiskt? Utövandet av fri konst, som Ericsson förklarar, kan vara allt det där eller ingetdera. Det är upp till konstnären att fritt välja vad eller hur den konstnärliga handlingen skall utföras, om den skall vara andlig etc. Den friheten är viktig.
Som både konstnärlig utövare och lärare är det upprätthållandet av fri konsts frihet från regler som är mitt enda ledljus. Det handlar vare sig om andlighet eller ideologi utan ett förhållningssätt att utöva och framföra något jag anser vara viktigt. Konst får gärna stå emot akademisk forskning. Det är i bästa fall olika sätt att betrakta omvärlden och jag ser pluralism som en styrka.
Visst har Lars O sina poänger, inte minst i diskussionen om hur utövarna bör få möjlighet att utforma forskningsreglerna, men han lyckas inte själv med att upprätta de elementära distinktioner i debatten som han efterlyser av andra: i det här fallet distinktionen mellan ett idealistiskt konstbegrepp (”konsten”) och utövarna, dvs konstnärerna, och de konkreta, materiella villkoren för konstnärligt skapande.
Jag reagerar i det sammanhanget framför allt på hur han undviker att göra tydliga distinktioner när han använder sig av frihetsbegreppet. För vad är det egentligen för frihetsbegrepp han talar om? Konst är så vitt jag vet inte ett subjekt som kan ha fri- och rättigheter.
Om vi tolkar konstnärens frihet lite mer allmänt så vill jag hävda att det fria skapandet alltid är villkorat och under förhandling när konsten har en uppdragsgivare: detta oavsett om uppdragsgivaren är akademiska institutioner, muséer, gallerier, curators, kommunala uppdragsgivare, privata samlare m.fl. Men det går inte att generellt säga att en konstnär kommer att vara mer eller mindre fri gentemot en specifik uppdragsgivare eller i en specifik kontext. Akademin är inte nödvändigtvis mindre fri per sé för alla konstnärer och alla konstnärliga uttryck.
Utvecklar resonemanget här: https://blog.maktverktyg.com/2020/07/nagra-ord-om-konstens-frihet-och-akademin.html