«Fattigdomen är del av collagets genealogi» skriver Peter Cornell i en essä som tar fasta på det vardagliga i Hans Anderssons material och tekniker: gamla post-it-lappar, tipp-ex och bruna papperspåsar som klipps och klistras samman i nya konstellationer. Anderssons utställning på Lars Bohman vittnar om en passion för pappret som ett material som kan vikas, rivas, klippas och skäras. Rafaël Rozendaal är något annat. Om Anderssons collage förenas av att de ser gamla ut, av att de ser ut att komma till oss från det förflutna, så har Rozendaals bilder ett utseende som associerar till datorskärmen. På Carl Kostyál visar han en serie lentikulära tryck, bilder i gjuten plast vars former och klart lysande färger förändras beroende på ur vilken vinkel de betraktas (ett slags «datorer», menar konstnären själv, som kopplar upp mot omgivningen i feedback-system).
Att promenera mellan Bohman på Östermalm och Kostyáls galleri i en utrymd kontorslokal på Kungsholmen är att inbegripas i ett litet drama om det moderna. Rozendaal och Andersson arbetar med abstrakta geometriska former som knyter tillbaka till det historiska avantgardet, men drar diametralt olika slutsatser om betydelsen av dagens skärmbaserade bildkultur. Där Rozendaal ställer oss för bilden av en konst på denna sidan av historien, av en konst «efter internet», så lockas Andersson av det som är gammalt; av fotografier eller pappersbitar som har tömts på andra värden än som just material och därför, för honom, tycks rymma desto större möjligheter.
Collage? I teknisk mening är många av Anderssons verk snarare decoupage, där materialen ordnas i formella kompositioner som spelar ner betydelsen av deras ursprungliga sammanhang. När han arbetar med fotografier eller de linjerade bladen ur en anteckningsbok, så placeras de ofta med bild- eller textsidan inåt, eller så att ett papper döljer informationsinnehållet hos det som ligger bakom. På Bohman har utställningen dessutom förstärkts av ett antal objekt – en metallstav på golvet, två tunna kedjor på en vägg – som pekar mot betydelsen av snittet som bildskapande operation. De återkommande tunna linjerna i blyerts för tankarna till konsthistoriska framställningar av ljus (anden), och Anderssons pappersklipp har nog mer gemensamt med måleriet, än med collagets vilja att punktera konstens anspråk genom heterogena bild- och textmontage.
Rozendaal har under det senaste decenniet arbetat med verk i form av hemsidor, och vid sidan av de lentikulära bilderna visar han två installationer där abstrakta animationer från nätet projiceras mot krossat spegelglas, vilket bryter upp formerna i kalejdoskopiska mönster. Det är svårt att inte läsa in en symbolisk dimension i de krossade speglarna – förknippade med en tradition av manuell avbildning, av koordination mellan öga och hand – och poängen verkar vara att göra bilder som är abstrakta på flera nivåer: formellt, teknologiskt, filosofiskt osv. De lentikulära bilderna härmar digitala animationer, medan internetverken tar efter gallerivärlden genom att tilldelas statusen av unika (och säljbara) objekt. Nya förbindelser upprättas mellan datorn och galleriet, och som Rozendaals ämne framstår ljuset som reflekteras, projiceras eller ensidigt strålar mot oss från en skärm.
Idag finns en vana att ta fasta på konstnärers metoder och arbetsprocesser, deras idéer och projekt, men Anderssons och Rozendaals bilder tycks primärt handla om vad de ser ut som. I Anderssons fall om den pressade cellulosans förfall och upplösning i det historiska ögonblick då vi tvingas se tillbaka på moderniteten som nuets heroisk-tragiska förflutna. I Rozendaals fall om papprets kris som en möjlighet att tänka den abstrakta konsten på nytt, utifrån nya materiella förutsättningar och andra kulturella och politiska referenser än de historiska förelöparna. Båda må ha poänger från sina perspektiv, men svagheten är att perspektiven inte är tillräckligt dialektiska: en är för mycket melankolisk, medan den andre är alltför befriad från melankoli.