Det är glest mellan verken. Glest är det också mellan idéerna. För den amerikanske konstnären Michael Manning är internet det huvudsakliga mediet, men i likhet med Petra Cortright, som ställde ut på samma galleri i våras, har han gått från att sprida sina verk på nätet till att producera fysiska objekt i mer traditionella sammanhang. Resultatet är ett abstrakt måleri vars klassiska utformning endast lever på att det ser så mekaniskt ut. Att dukarna tycks baserade på digitala tryck som täckts av akrylfärg är inte bara en teknik som påminner om fotografiets eller reklamens inflytande på måleriet, det är också ett ambivalent försök att ta sig ur de fysiska begränsningar som paradoxalt nog åligger dagens internet-baserade konst, eller så kallad post-internet konst. Flyktförsöket är utan riktning. Det börjar lovande. En blå blomsterkrans möter besökarna vid ingången. Den kunde nästan misstas för en del av inredningen om det inte vore för att den blå cirkeln återfinns i ett annat verk. Utställningens titel, WWWHATWWWEDOISSECRET, låter också förstå att blicken är riktad bakåt i tiden. «What We Do Is Secret» är en låt av The Germs, punkbandet från Los Angeles som bara hann producera ett album innan sångaren Darby Crash tog livet av sig 1980. Bandets logo bestod av en blå cirkel. I filmen om The Germs från 2007 pryder också en blå bukett sångarens grav, påminnande inte bara om Mannings verk utan även om den till Darby Crash tillskrivna buketten som konstnärerna Marc Swanson och Joe Mama-Nitzberg har gjort i en serie ägnade åt avlidna personer. Huruvida Manning citerar, lånar eller stjäl är mindre relevant. Det mesta i hans verk består av sådant som hämtats från internet eller från inbyggda mallar i daterad mjukvara, vilket frammanar internets uppväxtår under 1990-talet och början av 2000-talet, samtidigt som återanvändningen av bilder påminner om 1980-talets appropriation och postmodernt influerade kitsch. När Manning använder en paparazzibild av skådespelerskan Kristen Stewart, skyld under en keps och med långfingret i vädret, är det följaktligen med den blå cirkeln ovanpå bilden. Varför?
Galleriet är inte till mycket hjälp. Istället för en presentationstext av verken erbjuds en elliptisk utsaga signerad konstnären själv, utformad som tweets med citat ur The Germs-låtar och ressentimentfyllda klagorop över världsordningen. Temat för utställningen beskrivs så här: «Manning will present a new body of paintings, videos and installations exploring the visual tactics of punk and counter culture movements and their relationship to contemporary reactionary network politics.» Den kryptiska programförklaringen kan tolkas som en form av institutionskritik som är typisk för post-internet konsten, men rätt så atypisk för någon som sagt sig vilja göra konst som liknar romantiska komedier eller 3D-filmer för barn, och som uttryckt sig ogillande om politisk konst. Om klagoropen ska betraktas som ironier vilka misstänkliggör deras innebörd – det sista försöket att rädda ett verk – är egentligen oväsentligt, eftersom kritiken inte manifesterar sig i konsten eller utreder de positioner som den själv intar. Här finns exempelvis en stillbild på en plattskärm som sitter fastspänd på en pelare, där NSA:s Data Center i Utah anas bakom en överlagrad whiteboard-text med orden «DARK DATA». Det kan bara tolkas ironiskt. Mycket mer ger det däremot inte.
Att all potentiell kritik riskerar att sugas upp av det som den kritiserar måste ses som en självklarhet. Ändå är det en sådan insikt som förefaller ligga bakom den svårtolkade relationen mellan punkestetik och reaktionär nätverkspolitik som Manning vill undersöka; en situation där, får vi anta, allt är tillgängligt men med premissen att det övervakas. Hur, eller om, detta alls relaterar till de målningar som utställningen väsentligen består av är svårt att avgöra, även om friktionen mellan de digitala collagens politiska underlag och det abstrakta måleriets högkulturella associationer till viss del underminerar en given menings-produktion. De objekt som fyller glappen mellan dem, en mängd plattskärmar med abstrakta mönster och tygsjok med vagt urskiljbara digitala bilder, återknyter dock till den riktningslösa tendens i vilken vissa av post-internet konstnärerna tycks befinna sig, oförmögna att omsätta nätverkskulturen i det fysiska rummet och uppenbarligen ovilliga att fortsätta utforska alternativa rum i den virtuella miljön. Nya teknologier främjar effektivitet såväl som vansinne, skrev Félix Guattari för ett tjugotal år sedan. Att Manning har placerat några av sina syntetiskt producerade rosa linjer inuti ett par vattenspel är ett annat uttryck för de konstruerade miljöer som vi dagligen vistas i och vars sociala liv håller vansinnet igång. Så effektiv är han väl däremot inte, Manning. En hög av strimlade dukar ligger förvisso och skräpar längs ena långsidan av galleriet, ett litet elände som rubbar den nykterhet med vilken verken radats upp och pressats mot väggarna. Längs golvet på långsidan breds också en ansenlig duk ut med de ifyllda digitala penseldragen. Det är synd att inte fler sådana lösningar har förärats de rymliga lokalerna, vilka för tillfället inhyser ytterligare två utställningar, varav den ena är den svenska konstnären Emanuel Röhss och hans från Brasilien överflyttade arkitektur i byggnadens nischer, medan den andra är en grupputställning med yngre konstnärer, av oförklarliga skäl presenterade utan verklistor. Att galleriet lyfter fram post-internet konsten får ändå ses som en bedrift. Klart är emellertid att dessa konstnärer har hamnat i en återvändsgränd, trots att deras strategier för att finna outvecklade kvalitéer i de marknadskrafter som exploaterar internet emellanåt förorsakar huvudbry. Manning tycks lämna det sociala i nätverks-kulturen bakom sig. Att en mer introvert, osocial eller missnöjd konst skulle kunna ta form verkar tyvärr inte heller vara ett alternativ.
