När den danska konstnären Pia Rönicke ställer ut retrospektivt i Malmö sker det på två platser. I en rå källarlokal i ett industriområde känt för biltvättar och svartklubbar ligger Fuxia2. Två kilometer därifrån finns Signals mer traditionella utställningslokaler på en innergård, granne med en arkitektbyrå och en bar som ägs av gitarristen i The Ark.
Kronologiskt börjar det hela på Signal, med en utställning om Rosa Luxemburg (1871–1919), den socialistiska revolutionären som mördades i Berlin 1919. Men Rönickes ingång är mer personlig än politisk, och i Rosa’s Letters (2006) närmar hon sig Luxemburg via hennes brev, vilket gestaltas i två filmer. Den ena visar en ung kvinna som ställer i ordning modell av en ateljé, bläddrar i böcker och läser högt ur breven, den andra visar de platser där hon skrev dem.
Här finns också modellen från filmen, med en minibokhylla, skrivbord och katt. I ett hörn står en likadan bokhylla i full storlek, med samma böcker. Upprepningen över tre medier understryker hur Rönicke inte främst vill skapa något nytt, utan rädda och återberätta det som redan finns.
Rönickes projekt framstår först som ungdomligt idoliserande, och Luxemburg, som ständigt återupptäcks av nya generationer, kräver nog ingen räddning. Men det kärleksfulla pillet med modellbyggandet och de trevande filmtagningarna ger arbetet ett levande skimmer. Jag dras till filmernas långsamhet och brevens vackra formuleringar om trädgårdar och vänskap, om att vilja dö för saken, men också om att känna sig mer hemma bland humlor och gräs än på en partikongress.
På Fuxia2 är belysningen dämpad, och mellan skulpturer i välvd mdf visas fyra videoverk. Bordered (2021) är en fragmentarisk berättelse om en försvunnen kvinna som huvudsakligen består av närbilder av skog och växter, medan Word for Forest (2018) handlar om plantor i Mexikos bergslandskap med kopplingar till den botaniska trädgården i Köpenhamn.
Rönickes kamera rör sig som en sökande hand över löv och trädstammar. Trots att det tydligt syns att det är filmat skapas en stark känsla av intimitet. Jag tänker på John Bergers beskrivning av den alpby där han bodde i många år: «Detta landskap var del av min energi, min kropp, mitt välbehag och obehag. Jag älskade det inte för att det var en utsikt – utan för att jag medverkade i det». Rönicke vägrar på samma sätt betrakta landskapet på avstånd, som en vy.
Fågelkvitter, vind och mjuka röster flyter ihop till ett melankoliskt försök att rädda något som gått förlorat. Det är svårt att förstå exakta skeenden i filmerna, men något stannar kvar, lite som förnimmelsen av ren luft eller doften av mossa efter att man passerat igenom en skog.
En poäng med att visa Rönicke på två gallerier är att kunna veckla ut konstnärskapet utan att allting behöver utspela sig i samma rum. På Fuxia2 fördjupas naturspåret på ett behagligt sätt, men det som vinner mest på uppdelningen är Luxemburg-verket, som förtätas och får ha sin romantiska upphöjdhet i fred. På Signal finns ett foto där hon sitter med inspelningsutrustning på en grusväg och håller upp mikrofonen mot ett sädesfält. Jag påminns igen om Berger, som beskriver historieberättande som en «räddningsoperation». Det som dröjer sig kvar efteråt är inte så mycket specifika verk som en känsla av optimism och handlingskraft.
