Förtrollande bilder

Den här typen av verk av Lotta Antonsson har jag sett ett flertal gånger de senaste åren, men alltid som del av grupputställningar. Vilken överraskande annorlunda erfarenhet det är att se henne solo på Västerås konstmuseum! I grupputställningarna har verken varit förhållandevis lätta att ta till sig. Men här, när verken bara är med varandra, är det tyst. Och trots att jag är där i sällskap med andra känner jag mig ensam. Jag kommer inte in i verken, utan går mellan dem, planlöst men med känslan av att något leder mig på vissa banor. Utställningsrummet har arrangerats som den felande länken mellan ett övergivet nattligt förortscentrum och en trollskogsglänta. Vansinnigt vackert är det också, på ett inte helt behagligt förtrollande vis. Man dras med i någonting.

Verken: företrädesvis fotocollage, ofta med snäckor placerade på svartvita bilder eller fotograferade när de ligger på bilderna, tagna från vecko- eller månadstidningar publicerade under sent 60- eller tidigt 70-tal. Det finns en obsolet skönhet i dessa bilder från den nu insomnade genren nakna tjejer i naturen. Modellerna må vara anonyma, men motiven väcker en omedelbar känsla av igenkänning. När deras ansikten får en mask av snäckor över sig, eller tvärtom, bara över ögon och mun, blir bilderna verkligen främmande. Fortfarande vackra, men med ett annat uttryck. Det är nästan som om de inte längre representerar någonting, utan bara är.

I det här läget brukar man gå över till att tala om bilden som objekt, att det är en sak i rummet; man går in på fotomaterialitet, papperskvalitet osv. Jag tycker att man då oftast tappar bilden. Men hos Antonsson är det bilden som får en materialitet, inte fotografiet eller snäckan. Därför är effekten faktiskt densamma oavsett om snäckan är fastsatt på fotot eller om de två har fotograferats tillsammans. Överraskande nog har de bilderna samma materialitet, som bild betraktad. De stänger ner representationen och framstår i rummet som oförsonliga eller prekära, vördnadsbjudande eller banala – svåra att fixera, helt enkelt, efemära och massiva. Fast svårigheten att fixera beror inte på att verken skiftar mellan dessa egenskaper, utan på jag i språket måste separera det som i bilderna är ett och namnlöst, nämligen det de är. Därav känslan av ogenomtränglighet och absolut öppenhet; bilderna «kommunicerar» inte, de är. Det tyckte jag försvann på grupputställningarna, medan det nu utgör deras primära effekt.

Jag tänker att det kanske är vad curatering egentligen innebär, att man tar bort något av vad verken är och ersätter det med en mening som underlättar umgänget med dem. De här bildernas känns också väldigt främmande för en konstoffentlighet som domineras av mingel och småprat. I sin tystnad är de faktiskt lite påflugna, väldigt direkta, snäckorna känns i fingertopparna när jag tittar. Påträngande, sensuella, inte helt okej egentligen, men den här gången… Men de är också distanserade. Personerna på bild skulle kunna titta på mig genom maskerna, men jag är osäker på om de gör det. Därav kanske tanken på dött centrum och trollskog: känslan av en möjlig närvaro av något okänt som kanske ser en. Inte en säker plats. Det känns som ett tema ändå har smugit sig in här, trots min betoning av att dessa bilder är och att betydelsen är en ersättning man tar till när man förlorat relationen till deras existens. Det har med gemensamma rum att göra, och hur vi framträder i dem.

Finns det egentligen något annat sätt för oss baksätesförare, kritiker och curatorer, att behandla konsten, än att ersätta något av dess existens med mening? Jag hoppas det. Men även konstnärer tvingas ju till det, eller kanske vill göra det, bland annat när de ger utställningar titlar. Den här heter Lotta Antonsson. Hon visar alltså sig själv. Men här finns inget biografiskt material att ta del av. Snarare föreställer jag mig att utställningen handlar om villkoren för att som person ta plats i offentligheten. En sådan tolkning skulle kunna binda samman de tidiga postmodernistiska verken med hennes verk från senare år. I Take it as a man (1990) ser vi Lotta Antonsson i en porrpose. Poängen med en sådan bild, på den tiden, skulle ha varit att den inte var det minsta självutlämnande. Det vi ser handlar om representationen av kvinnor, och talar på så vis lika mycket om åskådarens som om konstnärens villkor att träda in i offentligheten. Man tog helt enkelt plats genom representation, och bakom den fanns inget jag eller subjekt. Med sin utställningstitel säger sig nu konstnären kanske ha hittat en väg att träda in i offentligheten, inte som sitt kön, utan som den hon är.

I endast en bild finns det en offentlig scen: SEA (2019). En kvinna crawlar, men fotograferas i det ögonblick då armrörelserna inte syns, utan hon ser ut att vila kinden mot vattenytan. I bakgrunden syns vattenfall och två personer. Två små snäckor har lagts på ögonen, som stora vita pupiller, och andra bildar en tandrad som ser vild ut. Möjligtvis får snäckorna lite effekt av att både vara ett folkligt, «lågt», material och en rokokosymbol för naturens slösaktiga skaparkraft som ornamenterar havsbotten med skönhet för ingen att se. Men vem är hon på bilden? En som är del av en osynlig natur, som inte bara finns under havets yta utan även under ansiktets, och som har funnits där sedan innan syndafloden. Hon utstrålar arkaisk glädje och hotfullhet, ryggen vänd mot de som tittar på. Hon är den som är där. Mer konkret och påtagligt blir det inte. Ändå finns ingenting svårare att göra en diskursiv offentlighet kring än en enskild identitet, vad de medeltida skolastikerna kallade för «det-här-heten», haecceitas. Men i det här fallet har den ett namn: Lotta Antonsson.