Jag har under de senaste åren följt den franska konstnären och musikern Félicia Atkinson arbete, framförallt genom förlaget Shelter Press som hon driver med Bartolomé Sanson. På senare år har Shelter publicerat volymer med bland andra Marcelline Delbecq & Ellie Ga, Peter Gizzi och Gabriel Saloman (tidigare del av den portlandbaserade noisegruppen Yellow Swans). Därför blev jag positivt överraskad när Atkinson skulle ställa ut på Krets, ett projektrum i Malmö som åtminstone jag främst förknippar med experimentell musik och konstnärspublikationer. I själva verket är detta Atkinsons andra utställning på Krets, den första var ett samarbete med Sabrina Ratté 2015.
A Fluffy Knot (a shy opera) tar på olika sätt fasta på landskapen i den amerikanska sydvästern. I Secrets (2017), en sjutimmarsvideo inspelad i Arizona och New Mexico, klipps bilder på dramatiska horisonter, kala platåer och öknar fyllda till bredden med kaktus samman med vertikalt rullande textremsor på franska och engelska. Atmosfären i rummet präglas av Audio Book (2017), ett ljudverk av ungefär samma längd och takt som filmen, och vars repetitiva monolog och musikaliska fraser för tankarna till den amerikanska kompositören och pianisten Terry Riley.
Mitt i galleriet hänger The Fluffy Knot (a shy opera) (2018) som är en skör konstruktion av mångfärgade textilier av olika material som ull och siden. Denna platsspecifika installation – eller, som den kallas, operans «protagonist» – förgrenar sig i rummet på ett sätt som får den att likna en inverterad saguarokaktus, med linjer som svarar mot videons flödande textremsor. Andra gånger för de tankarna till sanddynernas formationer, sinusvågor eller bågen som ett flygande föremål tecknar i luften.
Sådana formella associationer är återkommande i Atkinsons verk, som till stor del improviseras på plats. De konceptuella förbindelser som kommer ur denna process är lika sammansatta som de är outgrundliga. Musikalisk notation blir till ökenflora, som blir till månen; geologiska processer fördunklas under spåren av gester; en prärievarg spelar någon ett spratt. Och visst, knuten i utställningstiteln skulle i själva verket kunna syfta på en relationernas topologi. Men trots utställningens betoning av formella förbindelser och förändring över tid, så får jag känslan att den har mindre att göra med att spåra blivanden och mer med att återge en känsla av desorientering.
Landskapsbilderna är ofta fantastiska, men i Atkinsons associativa matris abstraheras de till ett tomt rutnät för ett utvidgat medvetande. Om något är «fluffigt» med Atkinsons utställning så är det detta. Jag som har bott i New Mexiko i över 20 år kan fortfarande känna vördnad för Bisti Badlands klippformationer och förbluffas av sanddynerna i White Sands. Men jag vet också att dessa platser bär spår av svåra berättelser om immigranters flykt över gränsen, dispyter kring ursprungsbefolkningarnas marker och kärnvapentester, för att nämna några. Genom att estetisera landskapet frambesvärjer Atkinson i lika hög grad vimlet av turister som jagar souvenirer på torget i Santa Fe som relationella förbindelser och topologisk kontinuitet. Utställningens knutar är ofta tankeväckande, men framstår i slutändan mest som kognitiva övningar.
