Tre utställningar visas samtidigt på Marabouparkens konsthall: The Great Learning Orchestras installation a4 rum, videoverket Citizens Band av Angelica Mestiti och filmtrilogin Written On Tablets of Flesh av Erik Bünger. Utställningarna är vagt länkade till varandra genom «ljud och lyssnande, röst och musik». Någon tydlig utväxling mellan dem är svår att skönja. Men det ger också fördelen att respektive utställnings kvaliteter isoleras.
Mitt i konsthallens stora rum, vars väggar upplåts åt The Great Learning Orchestras a4 rum, avskiljer fyra skärmar den australiska konstnären Angelica Mestitis videoverk Citizens Band. Att det ges en plats i mitten är kongenialt. Det består av dokumentationer av fyra musiker som framför musik på offentliga platser i Frankrike och Australien, en film i taget på varsin skärm. Geraldine Zongo från Kamerun trummar på vattnet i ett badhus i Paris. Mohammed Lamourie spelar på ett tejpat Casio-keyboard och sjunger en vacker, melankolisk raï-sång i en tunnelbanevagn, också i Paris. Bukhchuluun Ganburged från Mongoliet spelar ett tvåsträngat stråkinstrument utanför en butik i Sydney. Det är kväll. Eller natt. Han sjunger mongolisk strupsång. Bilar passerar i bakgrunden. Och Asim Goresh från Sudan sitter i sin taxi i Brisbane och visslar en folkvisa. Till ljudet av bilar. Det är natt. Eller kväll. Hans fingrar trummar försiktigt på instrumentbrädan. Ljuden ackumuleras. Alla skärmar lyser upp i ett suddigt ljusspel. Volymen ökar. Sedan börjar filmerna om. Det är vackert, vemodigt. Musikerna tycks avlägsnade från platserna de befinner sig på. Kameran dröjer vid deras ansikten, letar sig in. Och som alltid när människor från helt olika delar av världen porträtteras på samma sätt, och sålunda sammanförs genom blicken utifrån, liksom pådyvlas ett universellt anspråk. Som man gärna vill skaka av sig.
The Great Learning Orchestra initierades för femton år sedan av Leif Jordansson och Pelle Halvarsson och är ett nätverk med över hundra musiker med olika bakgrund. Tydligt inspirerat av Fluxux och John Cage. Bild- och tonkonstprojektet a4 rum skapades 2004 av Jordansson och bildar nu ett arkiv med över 140 kompositioner av bildkompositörer som vid olika tillfällen bjudits in att bidra med en komposition med A4-arket som enda begränsning. Noter, textinstruktioner, grafiska bilder och fotografier har monterats på kvadratiska skivor i ett systematiskt men lekfullt horisontellt schema över väggarna. Som ett stort pixelerat partitur. Det är enkelt. Tydligt. Man går fram och läser. Och lyssnar – närmare hälften av kompositionerna finns tillgängliga i hörlurar.
Jag lyssnar på spåret till «Composition #7» av LaMonte Young samtidigt som jag tar del av den grafiska instruktionen. Jag går vidare till nästa A4, bläddrar fram med fjärrkontrollen. Det är roligt, intressant. Bitvis vackert. Vissa instruktioner syftar till bokstavlig representation medan andra kräver större mått av associativ tolkning. En del är tekniskt detaljerade och avser specifika instrument, några adresserar uttryckligen skolade musiker medan andra inte berör musik alls. Bidragen lyckas i varierande grad hävda instruktionsformatets potential som en konstnärlig utsaga i egen rätt – som intransitiv språklig akt, som poesi.
Tyvärr överröstas musiken i hörlurarna av ljuden från Citizens Band. Istället för Peter Schubacks «L’heure du Panurge» hör jag strupsång och istället för Lisa Ulléns «Logo 1», vattenplask. Viktiga pauseringar och variationer i volym går förlorade. Man hör dem inte. Efter hand blir det dessutom omöjligt hålla reda på vilket stycke man lyssnar till. Men detta ger en intressant effekt. Man letar bland A4-arken för att i efterhand – med utgångspunkt i musiken – lokalisera tillhörande instruktion. Ibland lyckas man men ofta inte eftersom instruktionerna sällan är så tvingande. Eller, de har åtminstone inte uppfattats så av The Great Learning Orchestra. Men det är fint att gå där och bläddra med ögonen bland otaliga uppmaningar och höra dessa spretiga, sövande, bullriga, subtila ljudstycken. Avståndet mellan visuellt intryck och ljud vidgas för var steg.
Erik Büngers essäfilmtrilogi Written on the Tablets of Flesh består av A Lecture on Schizophonia (2009), The Third Man (2010) och The Girl Who Never Was (2013). Filmerna visas i var sitt svart rum där det första dessutom huserar fyra svarta montrar – eller sarkofager – med några av de objekt som dyker upp i filmerna: en bibel, en Bing Crosby-skiva, osv. Som bevismaterial, kanske. Filmfiktionens förlängning ut i rummet.
Filmerna utgör en serie upptäckter eller påståenden som associeras fram i sekvenser från spelfilmer, popsånger, bibelreferenser, självbiografiska anekdoter, grafiska illustrationer, osv. – allt ledsagat av Erik Büngers röst. Filmernas suggestionskraft uppbådas i växelverkan mellan de visuella och sonora spåren och berättarröstens ofta befästande modus och vådliga associationer. A Lecture on Schizophonia ramas in av fonografens mindre kända föregångare fonoautografen och utgör delvis en betraktelse över kroppslösa röster i skräckfilmer och sångduetter mellan levande och döda (inspelade) sångare.
I The Third Man fortsätter musik och ljud att fortplantas likt demoner i den mänskliga kroppen. Det undersökande arbetet blir dock efter hand till en jakt på halsbrytande associationsled och effektfulla slutledningar. Filmer och sånger fungerar som underlag i en tolkningsprocess vars syfte är att tvinga fram en annan mening än den uppenbara. Synteserna blir alltmer krampaktiga och tonläget ödesmättat instruerande. Är det ironi? Erik Büngers konst är illusionistens. Vi förväntas inte tro på det han förmedlar (han gör det sannolikt inte själv). Vi ska imponeras av fingerfärdigheten, konstnärens förmåga att trixa med det som framträder.
I The Girl Who Never Was eskalerar de konstruerade övergångarnas retorik ytterligare. Ett halvätet äpple som hittas bredvid Alan Turings döda kropp kopplas till en 1700-talsskulptur föreställande lustgårdens Adam med ett äpple i munnen och vidare till Snövit och de sju små dvärgarna, och datorföretaget Apples logotyp. Som på något sätt länkas till kristuskorset. Bibelreferenserna blir alltmer frekventa. Freud kommer in och kvinnliga hål får en viktig plats. Det är bombastiskt. Vi instrueras, inte bara i vad vi ska ta del av utan också hur vi ska uppfatta det och hur häpnadsväckande det är. Hur allt hänger ihop i denna syntetiska värld av tecken.
Vad som helst kan naturligtvis ledas i bevis i ett självtillräckligt system. Det betyder inte att det är sant. Eller ens intressant.