Vad är en konstnyhet?

Ny snabb metod: så gör skvaller både dig och konstvärlden mer klassmedvetna. Amerikansk konstkritiker rasar: marknadens chockpriser och den senaste curatorkuppen.

Man kan väl bara säga: stillbild från video på  http://www.vulture.com/2013/10/jerry-saltz-banksy-seminar.html.
Stillbild från video på Vulture.com: http://www.vulture.com/2013/10/jerry-saltz-banksy-seminar.html.

Den som följer amerikanska nyheter om konst lär inte ha missat Banksys framfart i New York under hösten. Såväl nyhetsmedier som konstbloggar och en ivrig twittervärld har bevakat den brittiska street art-spelevinkens minsta steg, i en mani som krönts av konstkritikern Jerry Saltz regelbundna paroxysmer i sociala medier och New York Magazine (där den trefaldigt pulitzernominerade kritikern reducerar Banksys redan banala stads- och medieskådespel till blott bilder och motiv). Till detta kan läggas GalleristNY:s anmälan av Lady Gagas pr-animerade blixtutställning i Brooklyn (som redan innan öppningen gav upphov till websidans nya nyhetsgenre «Shit Shows»), eller konstbloggen Hyperallergics lustmord på Vanity Fairs framröstade lista över de sex största nu levande konstnärerna. Sedan har vi petitionen på change.org om Kanye West som curator för nästa Venedigbiennal för att leda samtidskonsten ur «en förvirrad manneristisk fas» och, naturligtvis, Christie’s auktionsrekord för Jeff Koons ballonghund och Francis Bacons triptyk Three Studies of Lucian Freud från 1969 (58,4 miljoner dollar för det dyraste verket av en levande konstnär och 142,4 miljoner dollar för dyraste verket någonsin).

Det är alltså ganska underhållande att läsa om konst på andra sidan Atlanten. Samtidigt kan det tyckas en smula splittrat, eller – likt en form av negativ teologi, där Gud endast kan definieras i termer av vad hen inte är – inriktat på snart sagt allting som inte är konst. Skvaller och begär till det låga, besatthet av de berömda och fixering vid det fördömda, för att inte tala om stölder eller återfinnanden av dyrbara konstverk och rekordsummor vid auktionsförsäljningar. Dessa må vara intressanta och hedervärda fenomen i sig, åtminstone för varje älskare av udda telegram och tidningsnotiser, men själva relationen till samtidskonst är underligt svårgripbar.

Illustration från petitionen La Biennale di Venezia: Appoint Kanye West to curate the 2015 Venice Art Biennale at the 2015 Venice Art Biennale.
Illustration från petitionen La Biennale di Venezia: Appoint Kanye West to curate the 2015 Venice Art Biennale at the 2015 Venice Art Biennale.

Hur är det i Sverige? Likt ett milt regn över den skånska slätten surrar knappt hörbara rykten om vem som kan bli ny chef för Malmö Konsthall. Sydsvenskan berättar att Cecilia Widenheim har sökt jobbet trots att det inte har gått ett år sedan hon tillträdde som chef för granninstitutionen Malmö Konstmuseum. Samtidigt bedrivs mer burgna och bestämda spekulationer – likt det smattrande ljud som uppstår när man steker biff rydberg i Gamla Stan – om vem som ska väljas in i Svenska akademin efter Ulf Linde, och huruvida denna ledamot liksom sin företrädare kommer ha någon anknytning till bildkonsten (vilket inte måste vara fallet, då Linde själv efterträdde proletärförfattaren Eyvind Johnsson på stol nummer 11). I övrigt noteras att Lady Gaga-hysterin har korsat atlanten genom en omotiverat lång och ytlig text i DN, samt att en kompakt tystnad omgärdar den stundande omvandlingen av Iaspis: nuvarande Iaspisdirektören Lisa Rosendahls förordnande går ut vid årsskiftet, men ingen efterträdare har eftersökts och farhågorna om att curator-direktören ersätts av en statstjänsteman-direktören är årsgamla.

Kanske kan man på ett generellt plan (i det stora äpplet såväl som i Sverige) se hur tre typer av delvis sammanflätade typer av konstnyheter utkristalliserar sig:

1. Det kittlande, anekdotiska och spektakulära. Se New York-exemplen ovan. Man kan tänka sig att allt utom nyhetens själva sakförhållande är väsentligt här, i dess fastställande av vad som är komiskt, tragiskt och potentiellt intressant – dvs vad som är möjligt att tala om, vem som är lämplig att göra det och hur det bör göras.

Boris Groys.
Boris Groys.

2. Namn och utställningsnytt. Detta låter sig inte alltid reduceras till ett rent uppräknande av namn och utställningstitlar. Till exempel (vilket råkar vara en i svenska sammanhang orapporterad nyhet): medan Moderna Museets tidigare chef David Elliott har utnämnts till curator för Moskvabiennalen för ung konst efter att ha curaterat Kiev-biennalen 2012, så har intressant nog de som bjudits in för att utforma 2014 års Kiev-biennal, Maria Lind och Boris Groys, nyligen avsagt sig sitt uppdrag. Efter debatten och lokala krav på bojkott som följde på ett fall av censur på biennalens värdinstitution skrev Boris Groys (som skulle sammansätta ett seminarieprogram med internationella teoretiker) ett brev och drog tillbaka sin medverkan, vilket Artforum sedan bekräftade att även Maria Lind har gjort. Det vill säga: en nyhet som visar på friktionen mellan ett alltmer ínternationaliserat och biennaliserat konstliv och de lokala sammanhang där de dyker upp varannat år.

3. Kulturpolitiska nyheter. Till exempel: Kunstkritikks artikel om det krympande rörelseutrymmet på Iaspis. Om denna sista kategori kan verka mest politisk i traditionell mening, så är det utan tvekan också den svåraste, mest tidskrävande och arbetsintensiva, som för övrigt ibland täcks bättre av mainstreammedia och dessutom involverar ett inte obetydligt minimum av journalistiskt hantverk.

Oavsett den svårgripbara funktionen hos dessa texter står en sak klart: de ligger väldigt långt från en annan samtidsorienterad genre; det konstkritiska skrivandet och dess speciella förmåga att interagera med enskilda konstverk. Och även om Kunstkritikks nyhetsrapportering i någon mening har kritiska ambitioner (antingen i rapporteringen av konst med kritisk potential eller i det egna kritiska förhållningssättet till konstfältet) är det nog inte en orimlig reaktion hos den som läser eller skriver om konst att någon gång drömma sig bort till en lång, detaljerad recension. För oavsett hur tankeväckande det kan vara att sila sig fram bland nyheterna inom ett utvidgat konstfält kan överkonsumtion utan tvekan ge upphov till känslan av att ha förvandlats till den udda karaktär som dyker upp i OEI:s senaste och 400-sidiga nummer On Paper, nämligen «Makulatorn» av Heinrich Böll.

«Jag öppnar de säckar som vaktmästaren i arla morgonstund har hämtat på huvudpostkontoret, tömmer dem i de båda specialtillverkade trätråg som hänger till höger och vänster på väggen ovanför mitt arbetsbord. Nu behöver jag bara sträcka ut händerna ungefär som en simmare, innan jag i snabb takt börjar sortera posten.»

Lady Gaga, Artpop, 2013.
Lady Gaga, Artpop, 2013.

Vi sträcker alltså ut händerna som simmare, och tar oss över floden av galenskap. Men i själva verket tror jag att vi har något att vinna på det. Det är lätt att rynka på näsan åt skvaller, spektakulära händelser, katastrofrapporter och komiska banaliteter i tryckt eller redaktionell form. Det är extra lätt om man redan har hört sakerna i informella sammanhang, och inte är beroende av nyhetsförmeding för att hålla sig uppdaterad. Men för alla (oss) andra konstarbetare och entusiaster torde nyhetsrapporteringen – även av banaliteter – fylla en dubbel funktion av demokratisering: både som delandet av information och delandet av ett gemensamt samtal med dess inneboende regler och mycket specifika avgränsningar. Det handlar alltså om att formalisera informella diskussioner så att flera kan ta del av dem, och därmed vidga de nålsögssmala ingångarna till samtidskonsten. I värsta fall lyckas det inte med mer än att expandera ett område på bekostnad av ett annat (konstkritiken). I bästa fall skapas ett samtal om konst som genom nätformatet är tillgängligt för alla, som kan röra sig mellan olika register och där man inte måste känna någon personligen för att bli inbjuden att delta. Vilket i slutändan handlar om att bredda samtidskonstens sociala bas.

Karl Lydén har under hösten tillträtt som svensk nyhetsredaktör för Kunstkritikk. Använd gärna kommentarsfältet för att dela dina synpunkter, önskningar eller invändningar kring Kunstkritikks eller andra mediers nyhetsrapportering om konst.

Comments