Linnéa Sjöberg blev känd för en kompromisslös performancekonst med livet som insats. För sitt examensarbete på Kungliga konsthögskolan levde hon under ett och ett halvt år som affärskvinna, och därefter drev hon amatörtatueringsstudion Salong Flyttkartong (2012–2014). Kläderna från affärskvinna-performancet omvandlade hon till vävnader, och det är denna textila linje som följs upp på Steinsland Berliner, men med en ny frihet.
Sjöberg har arbetat med återbrukade kläder som gör en intressant resa från tre dimensioner till två: böljande hoodies och välvda skor har infogats i vävarna. Berättelser tar form genom en blandning av väv och applikationer i starka färger som ibland tar sig nästan naiva uttryck: blommor som liknar solar, påsydda fjärilar fästa med slarviga stygn blandas med imponerande teknisk skicklighet. På samma sätt kontrasteras det naiva och gulliga med explicita, mörka eller sexuella motiv: nakna och bundna människor, gröna formationer som ibland ser ut som fingrar, ibland som ormar med röda väsande tungor, oftast både och.
De figurativa vävarna blir ett slags kroppar utan kropp, kroppar utan organ, kroppar där människan försvunnit. Kvar finns bara formerna, klädernas silhuett. En mask i läder. En rosa hoodie. Ett par platta sneakers. Istället syns kroppsdelar i själva väven. I Tracing of Sand Grains (2019) tycks en naken kropp uppenbara sig, på alla fyra, med händerna bundna, pressad till en onaturlig pose. Ett koppel löper ut ur bilden. En rumpa i grönt och blått.
Dessa två motsatta gestaltningar av kroppen – den som å ena sidan är frånvarande, den som å andra sidan är extremt fysisk, i stora delar just kropp, ibland som frikopplade delar – skapar en väldigt sammansatt, ibland vemodig, ibland humoristisk, helhet. En höjdpunkt är det senaste verket Angelwalk (2022) som lyckas kombinera alla dessa teman, och samtidigt vända sig till det mystiska, nästan som en slags drömtydning, full av tecken och symboler.
Sjöbergs mål tycks vara att genom en fast förankring i den fysiska världen upplösa kroppen, och på så vis är utställningen en utveckling av de teman som ända från början har präglat hennes konstnärskap. Oavsett om det rör sig om disciplinering, smärta eller ett slags sublimeringens antites så handlar det om att nå en nivå bortanför, en nivå som liknar extas.
